Det här gör mig så förbannad att jag saknar ord. H&M, ni gör bort er så totalt. Hade tänkt lägga en beställning, men skippar nog. Undergivna tjejer o tuffa killar. Så galet icke oväntat. Hur kan sånt här få skickas ut till halva Sverige år 2013?
—
This makes me so angry, I don’t know what to say. H&M are embarrasing them selves. I was going to order, but no… I can’t understand how things like this can be sent to half of Sweden in 2013. Come on!
Jag blir knäpp av att tänka på OS, Ryssland och Putin. Emma Green Tregaro satte ribban. Nu är det dags att växla upp. Skriv på här du också.
Att idrott och politik inte skulle höra ihop är bullshit. Politik är inte bara bostadsbyggen och skattetryck. Det handlar även om hur vi kan leva våra liv.
På tal om sport, politik och friheten att leva sitt liv som man själv vill är det här en annan bra grej, där Anton Hysén klivit in och dragit fram lite ljus på fotbollens mörkaste vrå.
—
I get crazy when I think about the upcoming olympic games, Russia and Putin. The Swedish high jumper Emma Green Tregaro was the first to make a move, during the world championship this summer. It’s time to follow her. We should all sign here.
That sports and politics have nothing in common, is all bullshit. Politics is not just about health care and taxes. It is about how we can live our lives.
And by the way, when I am already writing about sports, politics and the right to chose your own life; Anton Hysén, the Swedish football player and gay role model, has helped to put some light on the dark side of the football culture.
En av de bra sakerna med att pendla en bit på morgonen, och då inte köra bil, är att jag plöjer en del TED talks i omgångar. Idag sprang jag på det här lysande talket med Dambisa Moyo, om växande tillväxt, demokrati och politiska rättigheter.
Jag skriver inte mer om mina tankar, mer än att jag blev både inspirerad och fick flera aha-moments. Fantastisk start på dagen! Kolla nu!
—
One of the best things with long metro travels to work everyday is that I watch lots of TED talks now and then. Today, I found this amazing talk with Dambisa Moyo talking about growing economics, democracy and political rights.
I will not write more about my thoughts, than the fact that I was very inspired and had several aha moments. A really good start of the day! You should also watch it now!
Facebook , Jenny , Kommunikation , Sociala Medier , Twitter
When 15 minutes later feels like yesterday
En av sakerna jag älskar mest med att jobba digitalt är att det går så fort. Jag anar en trend. Formulerar den i huvudet. Och så plötsligt är den bara här. Men något som är lite klurigare är att känna av hur länge någonting är aktuellt. När hoppar “den siste” på tåget?
Jag skrev i början av året hur Facebook skulle börja bli mer av ett verktyg än en livsstil och att vara offline är att visa respekt. Och jag tycker detta har börjat märkas på så många ställen. Ungdomar vill inte ha smartphones längre. Det dagliga användandet av Facebook minskar. Jag upplever att mitt twitterflöde blivit gluggigare och att många av de jag följer blivit märkbart tystare. Då undrar jag, vilka är alla som hoppar på Twitter nu? För de är många. Antalet svenskar på Twitter har fördubblats på två år.
Jag har under hösten arbetat fram ett nytt ramverk för min arbetsgivares närvaro på Facebook och det här rullas just nu ut. Under nästa år ska det kunna övergå till linjeverksamhet. Men med tanke på hur fort vi förändrar våra beteenden på nätet undrar jag hur länge en linjeverksamhet kommer hinna rulla. Vi får dock inte glömma att vi i digitala kanaler idag måste våga prova för att också lära oss.
Om en månad kan vi sammanfatta 2013. Det ska bli spännande. Men att börja tänka på vad 2014 ska föra med sig till oss digitala kommunikatörer känns ännu mer hisnande. Hur kommer internet se ut om ett år?
—
One of the things I love the most with working digital is the speed. I sense a trend. I formulate it to myself. And suddenly it’s just here. But one thing that’s a little more tricky is to know for how long it will last, be new. When is the last person “on board”?
In the beginning of this year, I though 2013 was the year Facebook would become a tool and not a life style. And when you are offline are you also showing respect. I really feel this also happened. Young people do not want smartphones anymore. The daily use of Facebook is decreasing. My Twitter feed is less active, a lot of people I follow is more quiet today than 10 month ago. But I wonder, who are the people who start to use Twitter today? They are a lot, Swedes on Twitter is twice as many today than 2011.
This fall, I have been working on a structure for my employers participation on Facebook. This is becoming reality right now and next year is the plan this will become business as usual. But when I think about how fast we change our behavior in social channels, I can not help but being a bit confused about how long this structure will work. But that is also a part of the work with digital channels, we have to try to learn.
2013 will be summarized in one month. That’s very excited. To predict 2014 is even more exciting, and a bit scary as well. How will the internet look like in 12 months?
Facebook , Kommunikation , Sociala Medier , Twitter , YouTube
Latest is not always the most relevant
Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad när jag såg att ett klipp från när Jimmie Åkesson var med i BBC:s Hardtalk delades av fler än en handfull av mina vänner häromdagen. Jag såg hela intervjun redan 2011 när den gjordes och jag har tänkt flera gånger efteråt att det är konstigt att det inge lyftes mera då. Det är ett viktigt klipp. Men var detta en nyhet för någon, undrade jag?
Detta påminde mig om en insikt Michael Kazarnowicz delade med sig av under en konferens jag deltog i för några veckor sedan. Vi blir lätt väldigt fokuserade på att allt innehåll vi skapar ska vara färskaste färskt, att det som hände för en dag sedan är bortglömt och gammalt. Men faktum är att det inte alltid är det nyaste som är mest relevant. Ibland är jag på jakt efter en viss jämförelse. Eller någonting på djupet. Eller kanske en särskild bild. Då är innehållets datum helt irrelevant.
För en person som inte sett ett material tidigare är det alltid nytt. Oavsett ålder på innehållet. Lyckas vi inte sprida det direkt kan det, av en idag okänd anledning, få spridning om en månad, eller kanske ett år. Eller så lyfts materialet upp, på ett annat sätt, vid ett senare tillfälle.
Var inte rädd för att titta på gammalt material. Våga lyfta det igen. Det kan faktiskt vara hetare andra gången än den första…
—
I have to admit, I was actually a little surprised when the clip with Jimmie Åkesson, the Sweden Democrats party leader, from BBC’s Hardtalk was shared by many of my friends on Facebook two days ago. I watched this interview when it was new, in 2011, and I have thought about it several times afterwards. It is an important clip. But is this news for anyone?
This thing reminded me about a insight Michael Kazarnowicz told during a conference some weeks ago. Social media makes us very obsessed about the newest news. We think that news from yesterdays already are old and forgotten. But we have to think about the fact, that sometimes is the newest piece not the most relevant. We are sometimes actually looking for something special, something that isn’t written today.
If a person doesn’t know about the material, it is alway new to him or her. It doesn’t matter how old the content is. If our material isn’t shared this time, for some reason, maybe it’s spread in a month, or a year. Or maybe will someone pick it up in a different way, another time.
Don’t be afraid of old content. Be brave and pick it up again. It may be even hotter the second time.
This post will only be in Swedish.
Lite sen på pucken, men Sturegallerians kampanj är verkligen något som stört min hjärna i veckan. Och det har märkts att den nådde ut, och väckte reaktioner på bred front.
Det finns många aspekter i den här soppan. Dels undrar jag hur det kommer sig att Newsec låter sin marknadskoordinator gå ut och kommentera kampanjen. Var är marknadschefen undrar jag?
En annan del som jag funderat en hel del kring, och inte hittat något svar på själv är, vad kan man genomföra i sin professionella roll och sedan be om ursäkt för utan att någonting sker? Mikael Ahlsén som arbetat tillsammans med Newsec i framtagandet av kampanjen använder ord som “kärleksfull”. Hur kan detta komma ut utan att personerna bakom inte haft ”någon sexistisk tanke bakom”? Hur kan man ens försöka framställa det som att detta inte ska objektifiera? Och framför allt, hur kan man missa hela incest-anspelningen? Hur kan alla dessa enkla, plumpa misstag missats av hela kampanjens arbetsgrupp? Men å andra sidan, uppmärksamhet lyckades man ju fixa…
Jag tycker ändå att det känns bra att detta väckte så starka reaktioner som det gjorde. Konsumenten är inte maktlös, och dagens medier ger oss kraft i rösten att det dessutom kan få väldigt fort. Jag hoppas fler och fler ställer sig upp och säger ifrån. Vi har kommit så långt, vi ska inte behöva acceptera sexism och objektifiering.
Bild som har skickats vidare på Instagram.
Tänk att det ska vara så svårt att hålla bloggandet levande. Så många gånger som jag tänkt “åh, det här vill jag skriva om”. Men så blir det bara inte av. När jag väl sätter mig här och loggar in så bara rullar orden. Det är inte svårare än så.
Ni som bloggar, hur gör ni för att hålla igång?
—-
I don’t get it. Why is it that hard to keep a blog alive? I pretty often think “oh, I want to write about this”. But I just don’t do it. When I actually log on to WordPress it just comes to me. It’s not harder than that.
How do you keep your blog up to date?
Sprang på den här idag på LinkedIn och kände en liten lättnad. Det är alltså inte bara jag som känner så här :)
—
I found this on LinkedIn today and I was actually a little relived. I’m glad I’m not the only one feeling like this :)
Facebook , Kommunikation , Reklam , Sociala Medier
An assumed bad example turned out to be a good one
Det händer ganska ofta att jag sitter och muttrar över alla gilla-dela-tävlingar på Facebook, vilka är otillåtna enligt Facebooks riktlinjer (läs under E, kampanj) och många bryter även mot lotterilagen. Jag är till och med en sådan person som vägrar handla av företag som anordnat en otillåten tävling, även om jag varit en trogen kund innan. Jag blir så sur på att seriösa företag har personer som arbetar med sociala kanaler som inte ens läst på kring de olika nätverkens regler. Så länge attityden till “att ordna Facebook-tävlingar” är att vem som helst kan göra det på en kvart kommer vi fortsätta bli spammade av de som inte håller måttet.
Idag dök Glossybox, som jag följer, post upp i mitt flöde. Först tänkte jag “nej men suck, va sjutton ska jag behöva sluta gilla dem också” (vilka jag för övrigt inte är kund till, mest nyfiken på deras marknadsföring). Det första jag förstod av posten var att det var en tävling, sedan läste jag inte så mycket mer utan hoppade ner till kommentarerna. “Gillat och delat” skrev allihop, nästan. Jag suckade igen…
Så tog jag en närmare kik på posten och insåg, de följer riktlinjerna och gör det så himla snyggt! Länk både för dator och smartphone. Inte ett ord om dela, gilla eller sprid.
Jag kan inte låta bli att undra hur många, som jag, som bara skummat. Tryckt på “dela” av bara farten och trott att de tävlat genom det. De felaktiga tävlingarna är de vanligaste och gemene man är så van att det är så enkelt att tävla, och skräpa ner sina vänners feeds.
Det har skrivits väldigt mycket om dessa tävlingar på många bloggar, en av dem är Avskalad, som även har en lista med företag som genomfört otillåtna tävlingar på Facebook. Självklart. är de bara ett axplock.
—
I often get’s very grumpy when I see competitions or lotteries on Facebook that don’t follow Facebook’s terms. I have even stopped shopping from companies I’ve liked before and been a loyal customer to if they have had such a competition. I get upset when I see that very big and serious companies doesn’t know, or care, about the different networks terms. Also the attitude about “working with social media” is not going to be very positive, since it seems that “just anybody can do it”.
The picture above shows a post from Glossybox that turned up in my feed today and first, I just assumed, it was a “like and share”-competition. And so did people who comment on the post. But when I read it more carefully I saw that everything was okay, and they provided links for both laptops and smartphones. Very nice! But I wonder how many followers now think they have a chance to win when they just have shared the post and spamed their friends Facebook feed.
Sommarläsning/Summer reading.
När jag var liten gjorde jag så egna tidningar. Hela tiden. Från att jag var typ fem. Jag ville skriva för att beröra och berätta om viktiga saker. När vi fick vår första dator hem och vi hade gamla Illustrator på gjorde jag klädkataloger. Mamma fick beställa på fina beställningsformulär. Och självklart hade jag gjort säljande textstycken till varje plagg. När jag blev ännu äldre började jag och en kompis göra en tidning tillsammans och vi hade ett arbetsschema som rullade, en skulle skriva och en ordna bilder.
Någonstans i den här tidningssvängen minns jag att jag skrev ut “Chef: Jenny” på insidan av en tidnings omslag. Detta skrattades det gott åt i familjen. Jag har själv berättat det senare och tryckt ner tioåriga mig själv. Nu i efterhand kan jag undra hur de vuxna hade reagerat om det var ett pojknamn efter “Chef”. Att män, och till och med pojkar, tar för sig är så naturligt. När flickor vill stå upp och göra sin röst hörd blir det lätt lite obekvämt.
Jag har så länge jag kan minnas strävat efter att leda på något sätt. Och nu när jag skriver det känner jag att jag knappt vågar, att jag nästan skäms. Vad jag skulle göra om jag inte vore rädd? Jag kan börja med att erkänna min dröm.
Just nu läser jag “Lean In” av Sheryl Sandberg, COO på Facebook, om “Woman, work, and the will to lead”. Jag har hittills bara läst två kapitel men det är så mycket igenkänning och jag mest nickar hela tiden. Jag rekommenderar den varmt. Och för tre år sedan gjorde hon ett TED-talk som är riktigt bra om hur de kvinnor som vill fortsätta jobba, med familj, ska kunna göra det.
–
When I was a kid, I made my own newspapers. All the time, from the age of fiveish. I wanted to write to touch make people, to tell about important things. When we got our first computer home, we hade an old version of Illustrator on it, and I started to create cloth catalogues for mail order. My mother had to order on nice order forms and I had made small copy writed pieces about every garnment, of course. When I was a bit older, me and a friend started to make a paper and we had a working schedule. One of us wrote and the other one created the pictures.
Once when I created a newspaper, I put “Manager: Jenny” on inside of the cover. My family laughed about that, and I have told my friends about that as well later on, and pulled down ten year old my self. Today, I can think about and wonder, what would the reaction from the adults been if the name after “Manager” would been a boys name. The fact that men, and even boys, takes charge is very natural. But when girls do, it gets inconvenient.
As long as I can remember have I been striving to in some way lead. And now, when I actually write these words, I feel that I barely dare. I’m almost ashamed. What would I do if I wasn’t afraid? I can start with to admit my dream.
I’m now reading “Lean In” av Sheryl Sandberg, COO at Facebook, about “Woman, work, and the will to lead”. I have read two chapters, but I really recognize a lot. I really recommend it! Three years ago, Sandberg did a great TED talk on how to keep those woman that want to stay in the workforce. Inspiring! Watch it above.
Leave A Comment