Ikväll arrangerade Publicistklubben en debatt om ”Journalisten och varumärket”. Gissa om jag blev glad när jag såg att de sände den live på Bambuser! Det var en riktigt spännande panel de lyckats få ihop med inga mindra än Amelia Adamo, Ebba von Sydow, Alex Schulman, Janne Josefsson och Magnus Lindqvist med Stina Dabrowski som samtalsledare. Redan när jag såg namnen som skulle vara med förstod jag att det skulle rivas upp känslor och en stor mängd med tankar.
För att fokusera på det ämne som jag relaterar mest till, det är hur journalisterna förhåller sig till och använder nya och sociala kanaler.
Det som förvånar mig är den stora okunskapen hos Josefsson och Dabrowski kring hur det digitala faktiskt kan hjälpa det grävande och granskande. Janne Josefsson verkar tycka att hans typ av journalistic är den enda rätta och slänger både det ena och det andra i både von Sydows och Schulmans ansikten. Han ifrågasätter om den grävande journalistiken kommer dö ut. “Blogga och twittra och hålla på” (citat Dabrowski) är tydligen inte samma sak som journalistik.
Min åsikt och uppfattning är, snarare tvärt om! Där är där ute det händer. Alla de sociala kanalerna gör det enklare för varje människa att komma i kontakt med journalisterna. De blir en av oss, eller åtminstone betydligt närmare än vad Janne Josefsson någonsin velat komma någon. Det blir lättare att göra sin röst hörd.
Jag tycker att just det faktumet von Sydow tog upp med att nå ut och få till en kommunikation är det fina. Vad sorgligt att inte alla kan se det. Men journalistiken är ofta bara information, man berättar vad man kommit fram till. Vad läsarna/tittarna undrar eller har för egna erfarenheter, det var inte viktigt innan kommentarsfälten föddes. Plötsligt kan alla få en plats i etern, bli sin egen redaktör. Å andra sidan blir det desto viktigare med källkritik, vem är det som påstår något? Varför säger han eller hon det? Självklart är det varken svart eller vitt.
Visst är det som Adamo flikar in med, att konkurrensen i media är så mycket större idag sant. Bloggar, Twitter, tidningar, magasin och Uppdrag Granskning. Allt ses lätt som samma bytta. Enligt mig är det så det måste vara, men många som är födda några årtionden innan mig blir livrädda av att ens höra ordet ”tweet”. Men utvecklingen kan man inte stoppa, oavsett rädslor och okunnighet. Det är bara att ge sig ut!
För att ändå ge ge någon slags åsikt om det debatten faktiskt handlade om vill jag bara hänvisa till Ebba von Sydows blogg. Ett mycket bra skrivet inlägg som jag håller med till fullo i. Genom att välja sina jobb väljer man också vad man förknippas med, och hur man känner sig som människa. Men att tänka varumärke ligger nog långt bort för många, men så klart inte alla, vilket Schulman gjorde klart i debatten.
Kika gärna på klippet från debatten. Mellan 11.30 och 19.30 och 45:00 och 51:10 är tydliga sekvenser där sociala medier diskuteras. Men om du har en timme över tycker jag du ska titta på hela, det var mycket intressant. Vad tycker du? Vem håller du med?
Bilder som jag tog med Instagram under min resa till Miami.
När jag var på min resa i USA märkte jag hur mitt eget beteende kring foton har förändrats.
Mina vänner känner mig som den med kameran alltid i högsta hugg. Jag fotar allt, hela tiden. Kan komma hem med 500 bilder efter en kort helg. När jag var yngre gick jag fotokurs och gillade att pyssla med kameror och lära mig kring hantverket som det faktiskt är att fotografera. Någonstans tappade jag det djupa intresset, men jag älskar att fotografera. Jag kan se ett motiv i det mesta, vrida och vända. Springa runt för att få ljuset från rätt håll. När jag sedan kommer hem från en resa eller någon annat roligt kan jag sitta i timmar och redigera bilder. Det ger mig en chans att redan då, en timme efteråt, njuta av minnena.
Det är varken bildernas betydelse eller min längtan efter att fotografera som förändrats. Det är mitt sätt att göra det som är nytt. Instagram har förändrat mitt fotande något radikalt, och det snabbt. För dig som inte har koll på Instagram så är det en applikation till smartphones där man fotograferar, har möjlighet att applicera ett filter på bilder och därefter publicerar man den i sitt flöde (bilden sparas även på telefonen). Andra användare av appen kan välja att följa dig, gilla och/eller kommentera dina bilder. I appen finns också enkla verktyg för att dela bilderna på olika sätt, bland annat på Facebook och Twitter. Appen är inte ny, dock förbättras den hela tiden och i början av april 2012 släpptes den även till Android då den från början endast var tillgänglig för iPhone-användare.
På bara några månader så har jag börjat fundera, är det här en bild jag vill ha i bra kvalitet, kunna redigera och kanske framkalla i framtiden? Eller är det en bild som har ett huvudsakligt syfte; att visas upp här och nu? Ofta blir svaret det sista, det är så snabbt och enkelt, mobilen är alltid med. Men som konsekvens kom jag “bara” hem med 300 bilder från en tre veckor lång resa. Min iPhone (4) har en hyffsat bra kamera så en del av mina bilder från Instagram blir också väldigt bra, särskilt om jag först använder den vanliga kameran och sedan gör om bilderna i appen.
Framöver kommer jag försöka använda min kamera mer än vad jag gjort på sistone. Mobilen funkar fint till vardags men vid andra tillfällen ska jag försöka fota med en kamera och få bra, bestående bilder. Men visst är det allt så att Instagram lätt lyckas fånga en och man gärna vill fånga ögonblicket? Jag älskar hela communitytanken och det är lätt att få respons.
Hur tar ni bilder? Har ni ofta med er en kamera i väskan? Eller åker mobilen oftast fram?
Lämna gärna en kommentar om du ha Instagram så jag kan kika på dina bilder. Mitt nick på Instagram är forssjenny.
Instagram-logga från phandroid.com
Många vänner till mig har precis börjat twittra. Superkul tycker jag! Därför har jag satt ihop sju steg hur man kommer igång. Ingen rocket science, bara små tips för de som är helt eller ganska nya. Men kom ihåg, ingenting är rätt eller fel.
Tänk på att när jag refererar till vart du hittar saker och ting utgår jag från utseendet på Twitter efter uppdateringen som kom i december 2011.
Det finns lika många sätt att tänka kring followers som det finns twittrare. Men för att hitta intressanta personer är det bara att slänga sig ut där. Du kan börja i högen med kändisar eller så försöker du hitta personer med samma intressen eller jobb som du. Klicka runt mellan personer som nämner varandra. Och våga klicka på Follow när du hittar någon intressant! Personerna blir bara glada av att någon vill följa dem, man behöver inte alls känna dem.
En tweet får bara vara 140 tecken, ta därför vara på dem och överväg varje ord. Man blir ganska snabbt duktig på att sålla bort onödiga tillägg och hitta kortare ord. När du står i Compose-fönstret (under din profilbild och siffrorna för hur många du följer och hur många som följer dig) kan du välja att lägga till bild i din tweet (som syns som en kortlänk) samt vart du befinner dig när du skriver. Alla länkar du lägger in görs också korta, så var inte orolig, du kan skriva ett meddelande och få plats med en länk!
Genom att skriva någons Twitter-nickname med ett @ framför så hamnar din tweet i personens @Connect-flik. Genom att klicka på en tweet kan man även se historik i dialogen. Detta är en klar förbättring mot den äldre versionen av Twitter.
På Twitter är det god etikett att svara alla som skriver till dig. De som får väldigt många mentions hinner så klart inte göra det men överlag får man ett svar. Om man svarar på något någon annan skrivit får man oftast svar även om man inte känner eller följer varandra.
Alla sociala medier är uppbyggda kring att man vill dela med sig till sina vänner (på Twitter followers) av länkar, omdömen osv. På Twitter är det allra enklaste att trycka på pilarna som dyker upp när du för muspekaren över någon annans tweet. Då ser dina följare den tweeten i sitt flöde och under den står det ”Retweeted by” och ditt namn.
Det finns dock flera sätt att ”retweeta”. Du kan även kopiera texten, klistra in den i en egen tweet och lägga till RT (vilket betyder Retweet) och personens alias med ett @ framför. På det sättet syns ditt foto och ditt alias i dina followers feed men du nämner ändå personen som skrev tweeten.
Många väljer också att lägga till till exempel +1 eller en annan siffra framför den retweetade texten. Detta betyder att man håller med föregående talare.
Ett annat alternativ är att välja ”Quote Tweet” (vilket finns i Twitters egen app) och då kan man skriva något mer innan den ursprungliga tweeten. Tänk dock på att en tweet aldrig kan bli längre än 140 tecken.
Hashtags är ett sätt att kategorisera tweets genom att skriva # och ett ord. Det är sedan enkelt att söka på hashtags i sökrutan och få upp alla tweets som nämner den. Om du skapar en hashtag är det bra om den är så kort som möjligt så att fler tecken finns kvar till själva tweeten.
Många använder även hashtags för att på ett humoristiskt sätt understryka något i en tweet.
Under #Discover-fliken kan du se vilka hashtags som är populära just nu samt hitta personer att följa baserat på bland annat vilka du redan följer.
Även här finns det hur många sätt som helst och ingenting är varken rätt eller fel. Men några tips är att kolla in hashtagen #ff eller #ffse där man tipsar varandra om twittrare värda att följa. Likaså att följa personer som följer de du redan följer, eller de som följer dig och så vidare.
En självklar grej kan tyckas, men genom att vara trevlig och till exempel nämna alias när man retweetar och liknande kan man också få followers.
Om du väljer att bara twittra om ett ämne, till exempel nyheter inom ditt yrke, är det enklare att få followers som väljer att stanna.
Twitter är som allra bäst i nuet. Om två timmar är det mesta gammalt. Om du vill twittra mycket och impulsivt är det bra att ladda ner en Twitter-app till din smartphone. Twitter har en egen men det finns även andra som har flera funktioner, exempelvis Tweet Deck.
Det finns självklart mycket mer att tänka på, men med dessa sju punkter kan du definitivt komma igång.
Och till sist…
- Twitter är väldigt öppet. Även personer som inte följer dig kan läsa dina tweets. Använd ditt förnuft, twittra ingenting du är osäker på om det är ok.
- Det är alltid ok att skriva till alla! Det är så Twitter blir roligare.
- Du måste inte alltid hänga med eller läsa ikapp. Har du varit offline ett tag är det bara att hoppa in där flödet är just nu.
- Sharing is caring – alltid, alltid, alltid! Men nämn vem du retweetar.
Mig hittar ni på twitter.com/jennyforss. Happy Twitter-time!
De här bilderna grep tag i mig direkt. De är publicerade i James Mollisons bok där han illustrerar barns olika platser att sova på över hela världen. Så många liv. Så många öden. Mycket av våra liv avgörs av tillfälligheter. Och den största är vart på jorden vi föds.
Fotografierna tog Mollison i samband med ett välgörenhetsprojekt för barns rättigheter. Läs hans egna ord om boken, bilderna och projektet här. Han berättar bland annat hur han tänkte när han bestämde sig för att porträttera barnen utanför deras sovrum.
Boken “Where Children Sleep” kan köpas bland annat här.
Bilder hämtade från lens.blogs.nytimes.com.
Det här med effektivitet är ju väldigt individuellt, alla behöver vi olika förutsättningar för att göra ett bra jobb.
Tidstjuvar är någonting som alltid finns runt oss, särskilt på jobbet. Och jag kan säkert också vara någon annans tidstjuv ibland. Om ett tag kommer mitt kontor flytta och då kommer vi hamna i öppet landskap. Många jublar men personligen älskar jag att kunna stänga in mig, få lugn och ro. För det sistnämnda är svårt att få i landskap. Ömsesidig respekt och många tysta rum är då ett krav.
Jag blev tipsad om den här artikeln hos Inc. och jag fick en spark i rumpan och tog mig en funderare. Ibland gäller det att man blir ordentligt påmind. Jag insåg att det finns ganska många, små åtgärder jag kan göra för att bli mer effektiv i mitt dagliga jobb.
Mailen är nog trots allt det som knycker mest tid från mig. Det är långt ifrån alltid meddelandena är kritiska och måste åtgärdas på 0,4 sekunder. Men oftast behandlar jag mailen så. Jag har bestämt mig att efter nyår ska jag stänga ner Outlook när jag har kollat av mailen på morgonen och sedan öppnar jag den inte förrän några timmar senare. På så sätt hoppas jag på att få mer flyt i det jag faktiskt arbetar med och få mera gjort helt enkelt.
E-mailproblemet är en liten bit av det stora problemet; multitasking. Man försöker göra fyra saker på en gång. Jag vet sedan tidigare, när jag fick göra en personlighetstest för hur jag arbetar, att jag är väldigt flyktig i tankarna och lätt tappar just fokus. Därför är detta ett av de viktigaste jobbmålen jag har för 2012, jag ska fokusera mera och göra tydligare prioriteringar för att få saker klara snabbare.
I fokusdelen kommer även pauser in. Resa på mig, gå upp och hämta mellanmål, sträck på mig, höja bordet oftare. Det ger också fokus och bättre kvalitet i arbetet.
Vilka är dina prioriteringar på jobbet 2012?
I söndags kväll började @cimonlundberg Twittra om manliga förebilder och om problemet att unga killar inte har samma möjligheter att prata om existentiella frågor som tjejer. Innan jag somnade såg jag att han skapade hashtaggen #killgruppen, uppmanade killar att ställa sina frågor och diskutera. Jag tänkte direkt “ska bli spännande att se vad som hänt där när jag vaknar”.
När jag loggade in på Twitter från sängen straxt innan klockan sex på måndagmorgonen var det kaos i flödet för #killgruppen. Det var del tjejer som ville diskutera feminism och genus med killarna, äldre män som klankade ner på killar som vill prata “mjuka värden”, medelålders damer som tyckte att alla ska diskutera oavsett kön och några. För att nämna några kategorier av människor som kände ett behov av att skrika ut sina åsikter och känslor för #killgruppen. Bara en minoritet var unga killar som faktiskt ville prata om förebilder, känslor och livet. De behövde en betongsköld för att värja sig mot alla glåpord från dem som tyckte att de #killgruppen var det sämsta som hänt på Twitter.
I min värld är det oerhört konstigt att man sätter sig på så höga hästar och kastar skit på någonting som så uppenbart är något bra. Det är viktigt att diskutera genus och hur vi ser på kön, att vi är olika men också lika, hur vi kan göra för att våra barn inte ska växa in i roller som vi vuxna skapar. Men det här handlar inte alls om det. Som tonåring var det för mig en omöjlighet att prata om allt med både killar och tjejer. När man inte är barn längre, vi förstår att vi är olika och att man ska ta för sig av livet oavsett om man har snippa eller snopp, det är då det är viktigt att få prata om livet med dem som man känner att man har saker gemensamt med. Tjejer har alltid gjort det, det finns arenor för oss. När en man tar initiativ till att skapa en sådan för killar, då är han en mes och det flyger arga ord om att alla minsann ska prata med varandra.
#killgruppen är ett fantastiskt initiativ som behövs! Det har nu gått nästan en vecka sedan det sparkades igång och det har hunnit hända mycket. Cimon berättar själv om det, och om hur det kom sig att han startade hashtaggen, i en intervju med AOS. Mycket läsvärt.
Hittade den här videon på Mashable och tyckte det lät lite roligt. Men självklart är det aldrig bara fördelar med något. Och som nämns i klippet, vad kan man egentligen dra för slutsatser 80 procent av underlaget är semesterbilder, hmm. Att både gillar Corona?
Men spännande och inspirerande är det. Att tänka innanför boxen är både tråkigt och olönsamt. Att sladda efter är aldrig till någons fördel.
För dryga två veckor sedan släppte .se sin rapport “Svenskarna och Internet 2011″. Den bjuder på över 60 sidor att gotta ner sig i med massa rolig och spännande internetstatistik för oss som är siffer- och internetnördiga. Jag tänkte göra några nedslag på det jag tyckte var lite extra spännande.
Först slår man fast att internetanvändandet fortfarande ökar. 89 procent av svenskarna har tillgång till dator hemma och 88 procent har även internet. År 2010 var siffrorna 88 och 85 procent. Liten ökning, men det har inte stagnerat. En spännande parantes som tas upp är att genomsnittstalet för personer per hushåll är 2,5 medan varje hushåll igenom snitt har 2,8 datorer. Vad gör vi med alla våra datorer egentligen?
Klicka på diagrammet för att se det större
Det första diagrammet jag riktigt fastnade vid i rapporten är det som påvisar den dagliga internetanvändningen uppdelad per ålder under de senaste tre åren. Bara på ett år, mellan 2010 och 2011, har det blivit ganska stora ökningar i alla ålderskategorier från 45 år och uppåt. De siffrorna är ju ingen nyhet utan har länge hörts från olika håll, bland annat att det är kvinnorna 55+ som ökat mest på Facebook den senaste tiden. Det jag reagerade på dock var att både stapeln för 16-24 år och 25-34 år är mindre 2011 än 2010. 2011 surfade 88 procent av 25-34-åringarna varje dag. Det handlar visserligen om mycket små minskningar (en respektive två procentenheter) men jag börjar ändå undra om det är så att vi nått taket.
Många unga upplever en internetstress, man ska alltid finnas där och vara uppdaterad. Mobiltelefonerna gör oss allt mer uppkopplade, alltid tillgängliga. If you snooze you lose är mer sanning är någonsin. Eller börjar unga människor, som överlag är väldigt aktiva på internet, prioritera andra saker och göra saker på andra sätt? Tiden som vi lägger på internet ökar nämligen inte längre, men snittet är att vi lägger 20 timmar i veckan på att surfa.
Mer än varannan svensk besöker sociala nätverk varje dag och av de unga är 96 procent medlemmar på Facebook. De använder till och med uttrycket ”alla är med på Facebook” i rapporten, vilket är så gott som sant. Bloggar är fortfarande också väldigt populärt, dock mest hos ungdomar och då främst tjejer. 85 procent av tjejerna i åldern 12-15 läser bloggar och en tredjedel bloggar själva.
En siffra som var rolig att få se på pränt var hur många som använder Twitter, vilket inte är fler än sju procent och endast två procent använder det dagligen. Det här är självklart viktigt att ta med sig vid prioritering av närvaro i sociala medier och resursplanering för arbete med sociala medier.
Förutom detta finns det intressanta avsnitt om varje unga respektive äldre surfare och ett om olika surfmönster. Väl värt att slå en kik på!
Läs hela rapporten här.
Jag har flera gånger tänkt att jag ska blogga, att jag har en del att bjuda på. Men ork och tid har inte riktigt varit med mig på den fronten. Ska bli skärpning eftersom det finns roliga saker jag vill dela och diskutera med er.
Så länge bjuder jag på denna med massa kul och lite häpnadsväckande siffror. Bland annat att varje minut laddas det upp 136 000 foton på Facebook och det skrivs 150 miljoner (!!!) tweets per dag.
Monday to Wednesday, I had three glorious days, in Manchester on CASE Europe Annual Conference. The conference lasted until Thursday, but I needed to get back to the office and work a bit before the weekend, because I currently have a lot going on (who doesn’t? ;)).
Before the Main conference started after lunch at Tuesday, the Pre-Conference took place and CASE recommended newcomers and international participants to attend. We were barely a hundred people who took the chance to meet up and get to know each other before it got about 900 people on site.
The Pre-Conference was for me a real stroke of luck. Already when we were welcomed by Kate Hunter (@kahunter), Executive Director at CASE Europe, she told us about the thing that I was struck by several times; transparency. The willingness to share, learn and support. It was at the Pre-Conference, I met several I am quite sure that I will keep in touch with.
Monday afternoon offered workshops and I joined New and social media. We discussed what we’re working with (and what we’re not yet!), how we think, what kind of internal speed bump we need to pass and so on. The workshop is one of the things that was most rewarding for me throughout the conference.
The first session Tuesday morning was held by Tricia King (@TriciaKing1), Director of External Relations at Birkbeck, University of London. With humor and fervor, she told how to succeed in getting your message across and get those you need to work with to want to do the same. And a lesson that was mentioned over and over again was: You are never alone! All universities all over the world struggles with the exact same challenges. And that really is so true!
Two other great speakers, at the Main conference, was Tracy Playle (@picklejar) and Andrew Blair (@AndyBlairUK). Both held sessions on social media and brand. How to get the organization to become more open to the social media, why should we as a university be out there and how should we do if it goes wrong? At one of Tracys’s session where Martin Hall (VCSalford), Ferdinand von Prodzynski (vonprond) and Tricia King and told us about how they, as leaders, use social media. Very interesting!
Everything doesn’t need to be the hottest news (but of course not years old either!), but getting new points of views, hear others’ questions and answers to them can make me think outside the box and the new ideas popping up. I love it!
A small idea that I hope CASE can use next year is to set a marker on the level of the sessions. For example, newcomer in the industry/in between/advanced. This would help to choose the most matching sessions in the more than great, fantastic selection.
But, no matter what session that’s offered, the best with conferences like this is the opportunity to connect with and get to know other people in the same industry. That is for me the best way to get new ideas. And as Kate Hunter also said in the beginning, CASE stands for Copy And Steal Everything :)
Thanks CASE Europe for a fantastic conference!
Leave A Comment