This post is only in Swedish.

Lite sen på bollen, men måste få säga att jag är väldigt glad att Joakim Ohlsson skrev de här raderna på Resumé. Det efter att flera artiklar på samma sajt publicerats med ställningstaganden kring att vi som jobbar med kommunikation eller reklam borde jobba väldigt mycket (se länkar i Ohlssons text). Och ja, det skavde ganska ordentligt i mig hela det här. Men Ohlsson formulerade mina tankar väl.

Självklart gillar alla kollegor som lägger manken till och har fingertoppskänsla för när det behövs det där lilla extra. Men lika viktigt som att kunna bjuda till är att kunna säga nej. För ingen vill väl att ens kollegor, eller medarbetare, jobbar sig sjuka? Vem ska göra det där sista, lilla extra då?

Ett säkert sätt att ta till om en är ute efter att jobba för mycket för sitt eget bästa är att ta på sig för mycket. Och då särskilt sådant som en aldrig kommer få cred för eller som aldrig kan gagna sin egen roll/sitt eget team. Som konsult är det självklart viktigt att vara lyhörd och på tårna. Men efter att ha varit det ett bra tag behöver även en sådan utrymme för vila och reflektion. Det är inte medarbetarens uppgift att se till att det blir så, utan självklart chefens.

Och på tal om det här med prestationsprinsessor är det här, av Sakine Madon, en goding jag ibland tänker tillbaka på.

Bild: Giuseppe Milo

Skärmavbild 2014-05-29 kl. 16.35.33
Picture by itupictures

Alright, I have been thinking about this for a while. Actually for years. About being a role model. I am tired of people (read blogers) who are tired of being a role model.

Like this, we are all role models. But we don’t always know about it. Maybe it sounds pretentious? I think it is pretty obvious, and how we live our lives online only makes it more clear. Pressure from the group and inspiration in life is noting new, but it is more likely to spread larger today. It can be creepy to be a role model for thousands of people.

“I have not asked to be a role model” is a common reason from bloggers why they should not be asked tricky questions about their decisions or life style. And I can actually not disagree more. A blog is an open room for personal opinions and if you don’t want to integrate with your readers, then put your words in a classic diary.

Of course I am aware of the fact that more bloggers than ever are exposed to hate comments or even worse situations. And that is by any circumstances not ok. Of course not. But this is not about hate or threats. It is about questions and discussion.

Another point that’s tricky is the fact that the blog never is the whole story. On one hand, yes. One the other hand, that gives the blogger an option to choose what to publish. That argument can not be used only when it is convenient. As a blogger, you can always choose what to show. But professional blogers (who earn money by the blog) reader’s can claim answers.

The angle I think is really interesting in this case is, what is the difference between the demands on female versus male role models. Female role models should more often be perfect in every sense, which of course is impossible. But for a man to be a good role model there is enough if he is doing one or two thinks in life right. Since most of the bloggers still are women, the demands are very high.

I think that all humans need to think about their role as role models in general. What can I and you do to change the world to a better place fore everybody? Which discussions do we need to take? And what fights are not worth our time? But still, you can not choose not to be that role model. That is a privilege of life.

Det är en sak jag tänkt på ett tag. Flera år faktiskt. Om det här att vara en förebild. Jag är så trött på personer (läs bloggare) som är trötta på att vara en förebild.

Om vi säger så här, vi är alla förebilder. Men vi märker det inte alltid. Låter det pretentiöst? Jag tycker det känns självklart, och det blir ännu tydligare när vi är så öppna med våra liv online.  Grupptryck och inspiration är ingenting nytt, men idag kan det får större och tydligare konsekvenser. Det kan vara läskigt att gå i bräschen för tusentals personer.

“Jag har inte bett om att vara en förebild” slår sig många bloggare ifrån sig med när de får knepiga frågor som sina val eller sin livsstil. Jag kan inte hålla med mindre om det. En blogg är ett som ett öppet rum för personliga åsikter. Är en inte beredd på att ha en dialog med dina läsare är mitt förslag att istället införskaffa en dagbok.

Jag är självklart medveten om att fler bloggare än någonsin är utsatta för näthat och väldigt otäcka situationer i verkliga livet på grund av att de väljer att ha en öppen blogg. Och det är självklart inte okej. Men det här handlar inte om hat eller hot, utan om ifrågasättande och diskussion.

En annan del som är knepig är att en blogg aldrig kan visa hela sanningen. Det är sant, men bloggare har då också ett val i vad hen publicerar eller låter bli att visa. Det används också som argument för att vissa frågor inte “får” ställas av läsarna. Men jag anser att stora bloggares läsare har rätt att kräva svar. Särskilt om det rör en bloggare som tjänar pengar på sin blogg.

Det jag tycker är intressant när det gäller förebildsfrågan är skillnaden mellan vad som krävs från en kvinnlig kontra manlig förebild. Kvinnliga förebilder har ofta krav på sig att vara perfekta i sin helhet, i varje enskilt beslut. Det är självklart en omöjlighet. Men för en man räcker det med att han är schysst i ett sammanghang för att vara en bra person. Eftersom världens bloggare fortfarande till största del är kvinnor blir därför kraven stora på dem att vara goda förebilder på alla möjliga sätt.

Alla behöver tänka på sin roll som förebild för andra överlag. Vad kan jag och du göra för att göra världen lite bättre? Vilka diskussioner behöver vi ta? Och vilka är inte värda vår tid? Men fortfarande, du kan inte välja att inte vara en förebild. Det är ett av livets privilegier.

20130804-152117
Sommarläsning/Summer reading.

När jag var liten gjorde jag så egna tidningar. Hela tiden. Från att jag var typ fem. Jag ville skriva för att beröra och berätta om viktiga saker. När vi fick vår första dator hem och vi hade gamla Illustrator på gjorde jag klädkataloger. Mamma fick beställa på fina beställningsformulär. Och självklart hade jag gjort säljande textstycken till varje plagg. När jag blev ännu äldre började jag och en kompis göra en tidning tillsammans och vi hade ett arbetsschema som rullade, en skulle skriva och en ordna bilder.

Någonstans i den här tidningssvängen minns jag att jag skrev ut “Chef: Jenny” på insidan av en tidnings omslag. Detta skrattades det gott åt i familjen. Jag har själv berättat det senare och tryckt ner tioåriga mig själv. Nu i efterhand kan jag undra hur de vuxna hade reagerat om det var ett pojknamn efter “Chef”. Att män, och till och med pojkar, tar för sig är så naturligt. När flickor vill stå upp och göra sin röst hörd blir det lätt lite obekvämt.

Jag har så länge jag kan minnas strävat efter att leda på något sätt. Och nu när jag skriver det känner jag att jag knappt vågar, att jag nästan skäms. Vad jag skulle göra om jag inte vore rädd? Jag kan börja med att erkänna min dröm.

Just nu läser jag “Lean In” av Sheryl Sandberg, COO på Facebook, om “Woman, work, and the will to lead”. Jag har hittills bara läst två kapitel men det är så mycket igenkänning och jag mest nickar hela tiden. Jag rekommenderar den varmt. Och för tre år sedan gjorde hon ett TED-talk som är riktigt bra om hur de kvinnor som vill fortsätta jobba, med familj, ska kunna göra det.

When I was a kid, I made my own newspapers. All the time, from the age of fiveish. I wanted to write to touch make people, to tell about important things. When we got our first computer home, we hade an old version of Illustrator on it, and I started to create cloth catalogues for mail order. My mother had to order on nice order forms and I had made small copy writed pieces about every garnment, of course. When I was a bit older, me and a friend started to make a paper and we had a working schedule. One of us wrote and the other one created the pictures.

Once when I created a newspaper, I put “Manager: Jenny” on inside of the cover. My family laughed about that, and I have told my friends about that as well later on, and pulled down ten year old my self. Today, I can think about and wonder, what would the reaction from the adults been if the name after “Manager” would been a boys name. The fact that men, and even boys, takes charge is very natural. But when girls do, it gets inconvenient.

As long as I can remember have I been striving to in some way lead. And now, when I actually write these words, I feel that I barely dare. I’m almost ashamed. What would I do if I wasn’t afraid? I can start with to admit my dream.

I’m now reading “Lean In” av Sheryl Sandberg, COO at Facebook, about “Woman, work, and the will to lead”. I have read two chapters, but I really recognize a lot. I really recommend it! Three years ago, Sandberg did a great TED talk on how to keep those woman that want to stay in the workforce. Inspiring! Watch it above.

9054788328_af0cc3c22d_c

Picture by Steve Rhodes.

I’m not surprised, but a bit sad, that we needed revealing of NSA’s operations and facts from Edward Snowden before people actually started to care about our integrity online. I wrote about it last summer  (use Google Translate, or another translation tool ;)) after I read The Filter Bubble. And I can not recommend it too many times, everybody using internet, just for fun or professional, should read it!

Jag är tyvärr inte förvånad, men en smula uppgiven. Det krävdes alltså avslöjanden om NSA och att Edward Snowden läckte dokument innan folk vaknade. SvD:s Sam Sundberg har skrivit en text som sätter fingret på mina känslor. Men jag tror inte vi kan fly.

Istället måste vi lära oss handskas med internet. Jag har ända sedan jag läste The Filter Bubble (som jag inte kan rekommendera tillräckligt många gånger, och som jag skrev om här) försökt göra det för mig själv, men det är svårt. Var går min egen gräns? Tyvärr skjuter jag ibland fram den, på grund av något av det viktigaste jättarna har på sin planhalva, bekvämligheten. Klick klick, jag orkar inte bry mig, det här går snabbast. Men jag har blivit bättre på att säga nej och göra aktiva val åtminstone. SvD levererade även en text om detta i helgen. Och jag ställer mig frågan, hur ska vi kunna förstå vad vår information är värd?

Vem plockar upp bollen där Uppdrag granskning slutade? Det var min spontana tanke när onsdagens avsnitt var slut. Ett enormt ämne lyftes och mycket tankvärt kom upp. Men frustrationen i mig skriker att det här får inte vara allt. Det här måste vara början.

Eftersom det, som sagt, är ett enormt ämne finns det också många vinklar på det och självklart måste man börja någonstans. Uppdrag granskning visade upp hur män “näthatar” kvinnor, hur de som blev ställda mot väggen bara slog i från sig med “jag var förbannad” och att man inte skulle göra likadant med personen framför sig. Här hamnar vi dock i ett betydligt större problem, vilket är just genusfrågan, i kombination med sexism. Att antingen ska tjejen våldtas för att hon får för lite kuk eller så är hon redan en hora som inte är värd någon respekt. Kvinnans sexualitet är, och har alltid varit, komplicerad på det sättet att hur hon än agerar så är det fel. HanaPee skrev ett så väldans välformulerat inlägg om detta och annat klokt på tal om programmet.

En annan sida av näthatet är just nätets problem. Känslan av anonymitet och enkelheten att på skärmen slänga ur sig det där som bara bubblar upp i stundens hetta. Här ser jag att vi alla måste se problemet och tillsammans orka stå upp, säga nej och anmäla inlägg som inte är ok. Spontant blir jag rädd för hur det ska gå den dagen min generations barn ska lära sig agera online. Men å andra sidan kommer de barnen aldrig levt i en värld utan iPhones och WiFi överallt. Frågan är om det kommer göra nätet till en trevligare eller råare plats.

Tredje delen handlar om att företag och polisen måste förstå verkligheten på nätet. Som tjänsteman på en myndighet har vi väldigt mycket regler för hur vi ska agera online. Till en början kan det tyckas krångligt men jag inser när jag ser H&M:s misstag och hur de får göra en pudel kring sitt agerande att ibland är det inte helt dumt med många riktlinjer. Jag blev väldigt förvånad när vissa tog H&M i försvar precis efter programmet och sa att man med en så stor Facebook-sida inte kan ha övergripande koll. För mig är det helt vansinnigt, det är aldrig okej att tillhandahålla ett forum det inte finns resurser till. Det är spännande att leka med tanken att H&M inte hade agerat om en folkmassa hade skrikit “du förtjänar att våldtas” eller “din jävla fitta” efter en ung tjej inne i en av deras butiker. När det gäller polisen är det samma sak där. Dessa hot måste tas på allvar. Jag har själv sett hur utredningar för hot på nätet läggs ner utan vidare och hur poliser inte ens förstår vad det handlar om. Det är enligt mig en stor del av problemet.

Idag var Blondinbella med i Nyhetsmorgon tillsammans med Jenny Alversjö, som arbetar på TV4 och var med i Uppdrag Granskning, och pratade om hur näthat blivit vardag för henne med hot och förföljelse även offline. Isabellas inlägg om det häromdagen är väldigt läsvärt.

Och för er som inte sett Uppdrag Granskning, gör det, så klart! Och jag hoppas att vi får se mer om detta ämne på TV och det snart.

Skärmavbild 2013-01-29 kl. 22.03.15

Efter att det blivit officiellt att Petra Mede ska leda Eurovision Song Contest i maj dröjde det inte längre än till tonartshöjningen i valfri schlagerdänga förrän hon obligatoriskt fick mamma-barn-frågor kastade efter sig. Om jag ska vara ärlig kände jag först att jag inte orkade bry mig, det kändes så urbota gammalt. Som tur är finns det andra som orkade sätta ord på det galna och dumma i detta, så till sist blev jag så upprörd att jag inte kunde låta bli att bry mig.

Min vän Sara tipsade om ett blogginlägg av Blekk där hon satte fingret på många kloka delar. En sak som gör mig så arg så att jag kokar är Eva Sternbergs utspel kring Birgitta Ohlsson. Sternberg är ledarskapskonsult och dessutom grundare av stiftelsen Kvinnor kan (!!). Hon väljer dock att använda uttryck som att Birgitta Ohlsson ska “sluta leka man” och ” ska vi [kvinnor] göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.” Sedan när ska vi kvinnor göra oss själva mindre värda? Och varför ska vi spela med på att mannen är normen? Varför skulle det var så självklart att världens alla val låg framför männens fötter men inte kvinnornas? Det är inte ofta, men här måste jag slänga in helvetet-för-kvinnor-som-inte hjälper-varann-kortet.

Nina Åkestam skrev också ett mycket bra inlägg, som alltid, på samma tema häromdagen. Likaså Hanna Fahl. Jag väljer att inte skriva mer, som sagt, så många andra har gjort det, och bra dessutom. Det är med en suck och en något tillknöglad självkänsla som jag inser att som kvinna räcker det inte bara med att vara duktig på vad jag gör. Jag måste om och om igen stå upp för att jag är lika mycket värd som en man i samma position. För det är inte lika självklart för alla.

Foto: Melodifestivalens Facebooksida/SVT/Magnus Ragnvid

Jag antar att ingen missat Zytomierska-grejen som snurrat i medierna den senaste veckan? Ni anar inte hur mycket tankar som bubblar inom mig, men jag orkar inte riktigt sätta ihop allt. Så därför kommer här ett litet urval med lösryckta delar.

Katrin Zytomierska säger, i efterhand, att det inte är Josephine, som porträtteras på affischen, hon kritiserar utan SATS kampanj. Avgör själva.

Skärmdump från Katrin Zytomierskas blogg.

Det börjar vara väldigt tröttsamt att folk hela tiden drar yttrandefrihets-kortet så fort man vill vara elak. ”Jag anser att det är att ha ryggrad att stå upp för bloggares rätt att uttrycka åsikter” twittrar Finest chefredaktör Alexander Erwik när han får kritik för att hålla Zytomierska om ryggen. Nej, du har aldrig rätt att kränka någon annan. Att framföra åsikter är en helt annan sak, och det går aldrig att sätta ett likhetstecken mellan dem. Men jag förstår att Erwik, som även är delägare i communityn där Zytomierskas blogg finns, har andra intressen än enskilda personer utanför Finest sfär.

Som resultat av Zytomierskas inlägg valde flera annonsörer att avsluta sina samarbeten med Finest. Då börjar det twittras om att det blir ”kapitalistisk censur”. Men är det inte på det sättet all annonsering i media fungerar? Företag väljer vart de vill synas och vad de vill förknippas med, oavsett om det är i print eller online. “Tänk på att ni censurerar om ni inte annonserar hos oss” kanske skulle fungera som ett nytt argument för annonsförsäljare?

Josephine valde efter några dagars uppståndelse att kliva fram och uttala sig själv kring händelsen i Resumé. Mycket läsvärt och välformulerat. Vi måste orka stå upp för att mobbning och kränkningar aldrig är okej, varken på nätet eller någon annan stans, oavsett vilka ekonomiska vinster som får stryka på foten.

Haddiles situation väckte starka känslor hos svenska folket. Med all rätt. Kritik riktades mot många håll, bland annat pressen som skrev mycket och utlämnande om den tvååriga flickans fall.

När Gunilla Persson först började synas i Svenska Hollywoodfruar förra året höjdes röster mot hur TV3 valde att visa upp henne och hennes dotter Erika som nu är tio år.

Jag blev helt ärligt förvånad när det visade sig att Gunilla skulle vara med i en till säsong av programmet. Å ena sidan så skapade hon rubriker kring programmet, men jag kunde aldrig tro att TV3 åter igen ville hamna i en åsiktsstorm kring deras framställning av hur mamman drillar sin dotter att bli en stjärna.

Till min förvåning har ingen ny debatt kring detta kommit upp alls. Istället har det faktum att Gunilla varit i Sverige skapat rubriker. Ena dagen blev hon, tillsammans med dottern, utslängda från ett av Stockholms mest kända lyxhotell. Nästa dag gafflar hon med Guillou i TV4. Inte sällan är hennes lilla dotter med på bilderna bredvid henne. Våra kvällstidningar gottar sig hämningslöst i Gunillas vansinniga mediekåthet, tv-kanalerna köar för att bjuda in henne i diverse program.

Ingenstans ifrågasätts detta. Hur påverkar detta dottern? Hur mår hon? Är det värdigt ett barn, som snart ska bli tonåring och ta egna beslut, att leva på det här sättet? Varför ställs inte de frågorna som kom upp i mediebevakningen kring Haddiles fall även kring hollywoodfruns dotter? Barn har rätt att vara barn och deras integritet måste värnas oavsett vad vuxna personer i deras närhet sätter dem i för situationer. Det är pressens skyldighet att våga ställa sig frågan och våga att inte publicera.

Bild från Gunilla Perssons officiella Facebook-sida.

Igår var det svårt att missa Linda-Marie Nilssons bikinibild, med bildtexten “Jaja, kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder, så kan jag också det!”, som på bara några timmar fick över 60 000 likes på Facebook. Det snurrades på i enorm fart, mängden kommentarer på både Facebook och Twitter skenade. Som alltid i dessa sammanhang var vissa elaka, det som inte var som alltid annars var den enorma mängden med positiva, lättade och hejande tillrop. Jag tillhörde den sistnämnda gruppen och när jag läste hennes blogginlägg där hon förklarade sin publicering letade sig en tår fram.

När jag sedan följde diskussionerna på Twitter märkte jag snart att förståelsen varför Linda-Maries agerande är så viktigt inte fanns hos alla. Snusförnuftet bara sprutade ur öronen på vissa.

“Vad är grejen?”. “Går till en vanlig strand så får du se personer i alla storlekar”. “Vad då modigt? Det där gör väl alla?”.

Ja, vi är alla vackra. Vi är alla värde- och betydelsefulla precis som vi är. Det vet vi egentligen. Men det är ibland så oerhört svårt att förstå, att tro på. Det tror jag att de flesta 17-åriga tjejer och killar håller med om. Alla dessa hjärnspöken som skrämmer livet ur oss. Vi matas av samhällets ideal, där varken jag eller Linda-Marie egentligen platsar. Att ta sig modet och våga sticka ut så här, det krävs så enormt mycket. Jag trodde att alla förstod det. Vikten av att vi inte får en ensidig bild av världen har aldrig varit viktigare. För sanningen är den att många, många unga inte vill gå till stranden för de inte vill bli sedda i badkläder.

Om människan alltid gjorde det vi visste var bäst för oss, skulle någon då röka? Riskera sin hälsa för att göra en skönhetsoperation? Köra bil lite för fort? Ta sista drinken? Nej. Vi fungerar inte alltid så.

Tack Linda-Marie för att du är en sådan enormt bra förebild för varenda tjej och kille som tvivlar på sig själv.

Här finns mitt och Livs inlägg om tidningarnas chefredaktörers ansvar i den här frågan.

Ikväll arrangerade Publicistklubben en debatt om ”Journalisten och varumärket”. Gissa om jag blev glad när jag såg att de sände den live på Bambuser! Det var en riktigt spännande panel de lyckats få ihop med inga mindra än Amelia Adamo, Ebba von Sydow, Alex Schulman, Janne Josefsson och Magnus Lindqvist med Stina Dabrowski som samtalsledare. Redan när jag såg namnen som skulle vara med förstod jag att det skulle rivas upp känslor och en stor mängd med tankar.

För att fokusera på det ämne som jag relaterar mest till, det är hur journalisterna förhåller sig till och använder nya och sociala kanaler.

Det som förvånar mig är den stora okunskapen hos Josefsson och Dabrowski kring hur det digitala faktiskt kan hjälpa det grävande och granskande. Janne Josefsson verkar tycka att hans typ av journalistic är den enda rätta och slänger både det ena och det andra i både von Sydows och Schulmans ansikten. Han ifrågasätter om den grävande journalistiken kommer dö ut. “Blogga och twittra och hålla på” (citat Dabrowski) är tydligen inte samma sak som journalistik.

Min åsikt och uppfattning är, snarare tvärt om! Där är där ute det händer. Alla de sociala kanalerna gör det enklare för varje människa att komma i kontakt med journalisterna. De blir en av oss, eller åtminstone betydligt närmare än vad Janne Josefsson någonsin velat komma någon. Det blir lättare att göra sin röst hörd.

Jag tycker att just det faktumet von Sydow tog upp med att nå ut och få till en kommunikation är det fina. Vad sorgligt att inte alla kan se det. Men journalistiken är ofta bara information, man berättar vad man kommit fram till. Vad läsarna/tittarna undrar eller har för egna erfarenheter, det var inte viktigt innan kommentarsfälten föddes. Plötsligt kan alla få en plats i etern, bli sin egen redaktör. Å andra sidan blir det desto viktigare med källkritik, vem är det som påstår något? Varför säger han eller hon det? Självklart är det varken svart eller vitt.

Visst är det som Adamo flikar in med, att konkurrensen i media är så mycket större idag sant. Bloggar, Twitter, tidningar, magasin och Uppdrag Granskning. Allt ses lätt som samma bytta. Enligt mig är det så det måste vara, men många som är födda några årtionden innan mig blir livrädda av att ens höra ordet ”tweet”. Men utvecklingen kan man inte stoppa, oavsett rädslor och okunnighet. Det är bara att ge sig ut!

För att ändå ge ge någon slags åsikt om det debatten faktiskt handlade om vill jag bara hänvisa till Ebba von Sydows blogg. Ett mycket bra skrivet inlägg som jag håller med till fullo i. Genom att välja sina jobb väljer man också vad man förknippas med, och hur man känner sig som människa. Men att tänka varumärke ligger nog långt bort för många, men så klart inte alla, vilket Schulman gjorde klart i debatten.

Kika gärna på klippet från debatten. Mellan 11.30 och 19.30 och 45:00 och 51:10 är tydliga sekvenser där sociala medier diskuteras. Men om du har en timme över tycker jag du ska titta på hela, det var mycket intressant. Vad tycker du? Vem håller du med?