skarmavbild-2016-10-24-kl-11-30-53Jag har länge gillat KIT:s nya grepp på vad en nyhetssajt är. Det är blandade typer av innehåll, ibland längre texter, ibland små videor och ämnena är väldigt mixade, allt från sminktips till politik. Innehållet känns ofta angeläget i nuet. KIT kör en del med native ads, eller vad de själva kallar innehållsannonsering. Inga problem egentligen, eftersom det väldigt tydligt är uppmärkt som just ett samarbete. Men jag tycker att KIT som varumärke får sig en törn, direkt så kopplar jag ihop dem med de företagen de samarbetar med, så klart. I det här fallet, där KIT samarbetar med Swedbank (den här filmen publicerades bara på Facebook, inte på sajten) känns det verkligen som att delen hyresrätter och vad politiken ska göra åt problemet att vi inte kan flytta hemifrån borde varit en självklarhet ur journalistiskt och samhällsnyttigt perspektiv.

Känner mig som en gammal tant som vill att innehåll ska vara innehåll och en annons en annons. För vad är egentligen detta?  Ju mer jag tänker på det, desto mer förvirrad blir jag. Att sälja sitt namn till en kund är alltid farligt. Det är en sak att sälja utrymme, men med native ads är det till och med ens röst som ingår i priset. Eller är det faktiskt så att inget innehåll någonsin är något annat än en annons, egentligen? Hela tiden kommer vi tillbaka till vem (eller vad) som ska betala för vår journalistik. Vi kan också reflektera över hur native ads, utan källkritik, kan påverka oss utifrån Emanuel Karlstens träffande krönika som, så klart, fick spinn på Facebook.

När det kommer till bloggar och sponsrat innehåll tycker jag att det är en helt annan grej. De har inget ansvar att informera medborgare eller göra olika röster hörda. Och på tal om det så hittade jag, via en diskussion på Facebook, det här inlägget hos Better Bloggers om betalning för sponsrade inlägg. Himla intressant!

Se hela KIT och Swedbanks film:

Skärmavbild 2015-06-10 kl. 21.07.55

When I heard about the Swedish initiativ Blank Spot Project was my first though ”Finally!”. But I am not surprised, now is the time. I am very, very happy there are people working with, and believing in, this things.

The initiative was started to create world wide journalism, reporting from the blank spots that is not represented in mass media. The project is driven by crowdfunded money, everybody who thinks this is important can be a part, and member, of the project. Of course I could not just watch this happen, I joined the project simply by donating a sum less then I need to pay for a nice restaurant dinner. I celebrate this project, I think this is the best in a long time.

The first trips have begun and the project’s members can follow the progress live in secret Facebook groups. Every post is so exciting, and important. Journalist around the globe have neither an easy task or situation. There are so much out there we need to see, write and tell about. And before the media is willing to pay for it, we are. The ones who see the importance that the whole world is covered.

One of the photographers who is out for Blind Spot Project now is Martin Edström. He describes his work as he is ”telling stories about the world, sometimes as news, but more often as longer projects with influences from journalism, art and a little adventure”. He has created a format for news in a 360 degrees world. I am speechless. This is the way we should to this! Here is an example of his work. Let’s walk in to the refugee camp Zaatari i Jordan, where several hundred thousands refugees from Syria live.

I am really looking forward to see what the result from the Blind Spot Project will be. The journalism from the whole globe is not dead. We just need to do it in another way.

Skärmavbild 2015-06-10 kl. 20.34.12

När jag först hörde om Blank Spot Project tänkte jag ”Äntligen!”. Men jag är inte förvånad att initiativet är här. Det var dags. Jag är så innerligt glad att det finns människor som gör, och tror på, sådant här.

Initiativet är startat för att skapa utrikesjournalistik som lyfter upp de ”vita fläckarna” på jorden, alltså det som inte rapporteras om i vanlig media. Det här görs genom medborgarfinansiering, alltså alla som vill se att detta händer kan vara med och stödja projektet. Självklart kunde jag inte stå bredvid, utan jag betalade in en summa som inte ens täcker en schysst utemiddag men blev medlem i communityn. Jag hurrar och tycker att det här verkligen är det bästa som hänt på väldigt länge!

Nu börjar journalister och fotografer vara ute på de första uppdragen. Vi som är medlemmar får följa resorna live i hemliga Facebook-grupper, och varje inlägg är lika spännande. Och viktigt. Journalister runt om i världen har varken en lätt uppgift eller situation. Det finns så mycket där ute som vi måste ut och se, berätta och skriva om. Och innan medierna är beredda att betala för det här så finns vi här. Vi som tycker och ser värdet i att hela världen blir belyst.

En av de som just nu är ute för Blind Spot Project är Martin Edström som, enligt honom själv, jobbar med att ”berätta om världen, ibland form av nyheter, men oftast i form av längre projekt som kan ha en släng av både journalistik, konst och lite äventyr”. Han har tagit fram ett format för att förmedla nyheter i 360 graders-världar. Jag blev helt tagen. Det här ju så här det ska jobbas! Här är ett exempel på jobb av Martin. Varsågod att kliva in i flyktinglägret Zaatari i Jordanien, där flera hundra tusen flyktingar från Syrien lever.

Jag ser verkligen fram emot att se vad som kommer fram ut arbetet som just nu sker i projektet. Utrikesjournalistiken är inte död. Vi måste bara göra det på andra sätt.

Like I have mentioned earlier, I read lots of blogs. I have been in the blogosphere for almost ten years now and seen how it has developed and how, primarily, teenage girls have become experts in a field they have grown up in and therefore also know very, very well. That’s very inspiring!

But I have also been very tired of the diveristy when it comes to Swedish fashion and lifestyle blogs. It’s hard to have your own style or be different in any way. When I wrote this post, I also cut down the numer of blogs I followed, since I was working with my own self acceptance.

Since then, I have worked active to diverse both my own blog and Facebook feed. It sounds easy, but it takes some work. Remember that you create your own rules for your feed. I have also realized, even more, what the media society we are all part of are doing to us all, and not least young women. The fact that I get photos of and, and input from, “plus sized” and non Swedish women in my feeds every day has changed my reality view. I am currently working to get more input from other cultures as well.

The other day, this article, about minorities in the fashion industry, came in my Facebook feed thanks to GarnerStyle, one of my new favorite bloggers. And I love it! Way to go! Sometimes it is hard to remember, but it is actually possible to make a change. Slowly can an industry we never though would change, take steps to a more modern one.

Do you have tips about good bloggers from Asia or Africa, please share them in the comments :) Sharing is caring!

kollage

Lovely Chastity GarnerThamarr Guerrier and Nicolette Mason.

I was truly inspired and happy yo watch this Google Hangout (which by the way is such an awesome format!) from “The Human Side” by Mitch Jackson with Peg Fitzpatrick and Guy Kawasaki. I love Guy’s Twitter feed and a lot of his content. Peg though, I have not known about her before. I look forward to get to know her better. She seems to be such a nice person.

I totally agree with both of them about several things they mentioned in the hangout. For example that so much money are put into different kind of meetings and events, then it is very strange not to even provide a free wi fi to make sure that the guests and audience can be social online about it. And I was relieved when Peg told that she holds on quality over quantity. You should never, ever post content with bad quality. Even if three bosses have approved it. Quality always wins, both short and long term. Quality and relevance are my guiding words when it comes to social media.

And I could not help it, but I had to order their book The Art of Social Media. I have high expectations and hope to learn a lot. Have some of you read it already?

Jag blev så himla inspirerad och glad av att se den här Google hangouten (vilket för övrigt är ett suveränt format!) från “The Human Side” av Mitch Jackson med Peg Fitzpatrick och Guy Kawasaki. Jag älskar Guys twitterflöde och har läst mycket av hans innehåll. Peg har jag dock inte haft koll på tidigare. Nu ser jag fram emot att lära känna henna lite bättre måste jag säga.

Jag håller med om flera av sakerna de talade om i programmet. Till exempel att det ofta läggs oerhörda summor på att ordna olika typer av möten, både praktiskt för eventet och markandsföring. I sådana fall blir det väldigt märkligt att inte ens ge gästerna tillgång till fritt wi fi så att social aktivitet online kan ske enkelt. Och jag var lättad när Peg berättade att hon alltid håller på kvalitet framför kvantitet. Du ska aldrig ens posta någonting som håller låg kvalitet. Även om det manglats igenom en rad chefer. Kvalitet vinner alltid, både på kort och lång sikt. Kvalitet och relevans är mina ledord i allt sociala medie-arbete.

Jag kunde inte låta bli att direkt klicka hem deras nya bok, The Art of Social Media. Jag har höga förväntningar och hoppas på en hög med nya lärdomar. Har någon redan läst den?

Skärmavbild 2014-04-12 kl. 11.32.22

 

Picture: Álvaro Ibáñez

Yesterday I read such a good article (you have to read it!) about the fact that Facebook moves out the chat from their app. WIRED analyzed the decision to be the starting point for a big change of Facebook as we know it today. The focus has totally shifted from laptop to mobile. Facebook will become several apps with different purposes.

“The resounding consensus among the Facebook experts I talked to is that the company is finally making the jump to thinking and acting like an app maker, a software company the keeps functionality narrow and targeted. While users may grow attached to services that work the way they’re used to, like the full-featured Facebook app, the growing Silicon Valley consensus is that people really want a more bite-sized future.”

I can see that is true. I mean, why do we all love Instagram? Because of the simplicity, the one and only feature. But in this scenario, I can not see how the “real” Facebook can survive. And suddenly I get a crystal clear picture of the reasons why Facebook bought WhatsApp for instance. I don’t think anybody will use the separate Facebook messenger app when there already is so many apps for that, like WhatsApp (Facebook).

No, Facebook will not die tomorrow. But I really start to believe that Facebook just pushed the button in the process to become something totally new. And I don’t think that thing will be called Facebook.

Igår läste jag en grym artikel (läs, läs, läs!) apropå att Facebook lyfter ur chattfunktionen från appen. WIRED analyserade det hela som ett startskott för en stor förändring av Facebook. Fokuset är helt skiftat från laptop till mobil, och Facebook kommer delas upp i flera appar med olika syften.

“The resounding consensus among the Facebook experts I talked to is that the company is finally making the jump to thinking and acting like an app maker, a software company the keeps functionality narrow and targeted. While users may grow attached to services that work the way they’re used to, like the full-featured Facebook app, the growing Silicon Valley consensus is that people really want a more bite-sized future.”

Jag tror precis på det Facebook säger. Det finns en enkel anledning till varför vi älskar Instagram, det är så enkelt och kretsar kring ett beteende. Men i scenariot som beskrivs ovan kan jag inte se att Facebook som finns idag kan överleva. Och plötsligt blir det solklart varför Facebook köpte upp WhatsApp för ett tag sedan, till exempel. Jag tror inte att någon kommer använda Facebooks chattapp när det redan finns så många alternativ, som WhatsApp, vilket då också är Facebook…

Facebook kommer inte dö imorgon. Men Facebook nu har tagit steget mot att ändras totalt. Och jag tror inte att det som kommer ur den processen kommer heta Facebook.

BkmD4ZwIIAAbANk.jpg-large

…for everything but LinkedIn.

Two of the numbers above surprised me. One is the low number of people using the LinkedIn app. Am I the only one liking it? Obviously…

The other is the big amount of users using Pinterest in their smart phones. I am an active pinner and I have been thinking about how good their app is, even before I saw this numbers. They really should get some cred for it! When I use Pinterest on my laptop I get annoyed about how unmanageable the features are and the small sized pictures.

I am a little sad about the fact that I have not been working with the mindset mobile first when developing new sites and/or services. I firmly believe that is the only way to work ahead. If someone have done that, I am more than interested to know more. Just send me a tweet if you would like to have lunch with me :)

Det är egentligen två av siffrorna på den här infographicen som förvånar mig. Dels att inte fler hänger på LinkedIn genom telefonen. Är det bara jag som älskar den appen? Tydligen…

Det andra är vilken enorm majoritet som använder Pinterest i telefonen. Jag är själv flitig pinnare och redan innan jag blev medveten om de här siffrorna har jag själv tänkt på hur bra deras app är. Har du någonsin fått det berömmet de förtjänar för den? När jag går in på Pinterest från datorn blir jag irriterad på att funktionerna är klumpiga och bilderna känns inte lika aptitligt stora. Heja appen!

Jag har själv tyvärr ingen erfarenhet att jobba med mobile first vid framtagning av en webbplats/tjänst. I mina ögon är det det enda sättet framåt. Om någon jobbat så skulle jag vara jätteintresserad av att höra mer. Ta en lunch? :) Skicka gärna en tweet i så fall.

Skärmavbild 2013-11-11 kl. 22.13.42
By: Constantine Belias

En av sakerna jag älskar mest med att jobba digitalt är att det går så fort. Jag anar en trend. Formulerar den i huvudet. Och så plötsligt är den bara här. Men något som är lite klurigare är att känna av hur länge någonting är aktuellt. När hoppar “den siste” på tåget?

Jag skrev i början av året hur Facebook skulle börja bli mer av ett verktyg än en livsstil och att vara offline är att visa respekt. Och jag tycker detta har börjat märkas på så många ställen. Ungdomar vill inte ha smartphones längre. Det dagliga användandet av Facebook minskar. Jag upplever att mitt twitterflöde blivit gluggigare och att många av de jag följer blivit märkbart tystare. Då undrar jag, vilka är alla som hoppar på Twitter nu? För de är många. Antalet svenskar på Twitter har fördubblats på två år.

Jag har under hösten arbetat fram ett nytt ramverk för min arbetsgivares närvaro på Facebook och det här rullas just nu ut. Under nästa år ska det kunna övergå till linjeverksamhet. Men med tanke på hur fort vi förändrar våra beteenden på nätet undrar jag hur länge en linjeverksamhet kommer hinna rulla. Vi får dock inte glömma att vi i digitala kanaler idag måste våga prova för att också lära oss.

Om en månad kan vi sammanfatta 2013. Det ska bli spännande. Men att börja tänka på vad 2014 ska föra med sig till oss digitala kommunikatörer känns ännu mer hisnande. Hur kommer internet se ut om ett år?

One of the things I love the most with working digital is the speed. I sense a trend. I formulate it to myself. And suddenly it’s just here. But one thing that’s a little more tricky is to know for how long it will last, be new. When is the last person “on board”?

In the beginning of this year, I though 2013 was the year Facebook would become a tool and not a life style. And when you are offline are you also showing respect. I really feel this also happened. Young people do not want smartphones anymore. The daily use of Facebook is decreasing. My Twitter feed is less active, a lot of people I follow is more quiet today than 10 month ago. But I wonder, who are the people who start to use Twitter today? They are a lot, Swedes on Twitter is twice as many today than 2011.

This fall, I have been working on a structure for my employers participation on Facebook. This is becoming reality right now and next year is the plan this will become business as usual. But when I think about how fast we change our behavior in social channels, I can not help but being a bit confused about how long this structure will work. But that is also a part of the work with digital channels, we have to try to learn.

2013 will be summarized in one month. That’s very excited. To predict 2014 is even more exciting, and a bit scary as well. How will the internet look like in 12 months?


Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad när jag såg att ett klipp från när Jimmie Åkesson var med i BBC:s Hardtalk delades av fler än en handfull av mina vänner häromdagen. Jag såg hela intervjun redan 2011 när den gjordes och jag har tänkt flera gånger efteråt att det är konstigt att det inge lyftes mera då. Det är ett viktigt klipp. Men var detta en nyhet för någon, undrade jag?

Detta påminde mig om en insikt Michael Kazarnowicz delade med sig av under en konferens jag deltog i för några veckor sedan. Vi blir lätt väldigt fokuserade på att allt innehåll vi skapar ska vara färskaste färskt, att det som hände för en dag sedan är bortglömt och gammalt. Men faktum är att det inte alltid är det nyaste som är mest relevant. Ibland är jag på jakt efter en viss jämförelse. Eller någonting på djupet. Eller kanske en särskild bild. Då är innehållets datum helt irrelevant.

För en person som inte sett ett material tidigare är det alltid nytt. Oavsett ålder på innehållet. Lyckas vi inte sprida det direkt kan det, av en idag okänd anledning, få spridning om en månad, eller kanske ett år. Eller så lyfts materialet upp, på ett annat sätt, vid ett senare tillfälle.

Var inte rädd för att titta på gammalt material. Våga lyfta det igen. Det kan faktiskt vara hetare andra gången än den första…

I have to admit, I was actually a little surprised when the clip with Jimmie Åkesson, the Sweden Democrats party leader, from BBC’s Hardtalk was shared by many of my friends on Facebook two days ago. I watched this interview when it was new, in 2011, and I have thought about it several times afterwards. It is an important clip. But is this news for anyone?

This thing reminded me about a insight Michael Kazarnowicz told during a conference some weeks ago. Social media makes us very obsessed about the newest news. We think that news from yesterdays already are old and forgotten. But we have to think about the fact, that sometimes is the newest piece not the most relevant. We are sometimes actually looking for something special, something that isn’t written today.

If a person doesn’t know about the material, it is alway new to him or her. It doesn’t matter how old the content is. If our material isn’t shared this time, for some reason, maybe it’s spread in a month, or a year. Or maybe will someone pick it up in a different way, another time.

Don’t be afraid of old content. Be brave and pick it up again. It may be even hotter the second time.

Det händer ganska ofta att jag sitter och muttrar över alla gilla-dela-tävlingar på Facebook, vilka är otillåtna enligt Facebooks riktlinjer (läs under E, kampanj) och många bryter även mot lotterilagen. Jag är till och med en sådan person som vägrar handla av företag som anordnat en otillåten tävling, även om jag varit en trogen kund innan. Jag blir så sur på att seriösa företag har personer som arbetar med sociala kanaler som inte ens läst på kring de olika nätverkens regler. Så länge attityden till “att ordna Facebook-tävlingar” är att vem som helst kan göra det på en kvart kommer vi fortsätta bli spammade av de som inte håller måttet.

Idag dök Glossybox, som jag följer, post upp i mitt flöde. Först tänkte jag “nej men suck, va sjutton ska jag behöva sluta gilla dem också” (vilka jag för övrigt inte är kund till, mest nyfiken på deras marknadsföring). Det första jag förstod av posten var att det var en tävling, sedan läste jag inte så mycket mer utan hoppade ner till kommentarerna. “Gillat och delat” skrev allihop, nästan. Jag suckade igen…

20130809-122341.jpg

Så tog jag en närmare kik på posten och insåg, de följer riktlinjerna och gör det så himla snyggt! Länk både för dator och smartphone. Inte ett ord om dela, gilla eller sprid.

Jag kan inte låta bli att undra hur många, som jag, som bara skummat. Tryckt på “dela” av bara farten och trott att de tävlat genom det. De felaktiga tävlingarna är de vanligaste och gemene man är så van att det är så enkelt att tävla, och skräpa ner sina vänners feeds.

Det har skrivits väldigt mycket om dessa tävlingar på många bloggar, en av dem är Avskalad, som även har en lista med företag som genomfört otillåtna tävlingar på Facebook. Självklart. är de bara ett axplock.

I often get’s very grumpy when I see competitions or lotteries on Facebook that don’t follow Facebook’s terms. I have even stopped shopping from companies I’ve liked before and been a loyal customer to if they have had such a competition. I get upset when I see that very big and serious companies doesn’t know, or care, about the different networks terms. Also the attitude about “working with social media” is not going to be very positive, since it seems that “just anybody can do it”.

The picture above shows a post from Glossybox that turned up in my feed today and first, I just assumed, it was a “like and share”-competition. And so did people who comment on the post. But when I read it more carefully I saw that everything was okay, and they provided links for both laptops and smartphones. Very nice! But I wonder how many followers now think they have a chance to win when they just have shared the post and spamed their friends Facebook feed.

Jag träffade en vän på stan igår som skrattade och sa “du är väldigt aktiv på Twitter”. Vi kom överens om att det haglar av länkar på Twitter och att om man har tid skulle man kunna läsa ihjäl sig.

Twitter är för mig ett väldigt viktigt arbetsredskap på många sätt. Jag hittar både mycket inspiration och ny input där. Därför har jag samlat lite av det jag sprungit på under veckan, och som jag av någon anledning gillat lite extra, i den här listan.

För att köpa kommunikationstjänster bättre

Paul Ronge ger tips om hur man blir bättre PR-köpare men jag tycker man kan applicera detta nästan oavsett vilken typ av kommunikationskonsulter man har att göra med.

Favoritpolitiker på Instagram

Lista med politikernas Instagramkonton. Jag log en lång stund efter att jag läst Nöjdesguids-Tobias inlägg.

Sociala medier-experterna sågar H&M

Kommentarer från Brit Stakston och Rebecca Crusoe efter Uppdrag granskning om #näthat på Dagens Media.

“Brev med killars sperma fortsätter komma”

Jag har tipsat om denna innan, men den är värd att lyftas igen. Blondinbellas text om hur näthat och att allting inte bara är toma hot. Vi måste ta detta på allvar!

LinkedIn visar att de inte är som Facebook

Det går bra för LinkedIn, nischade communities är här för att stanna.

Nio tips för marknadsförare inom sociala medier

Många spännande siffror att ta med sig. Kul att Twitter fortfarande växer, attityden till att nätverka med företag har förändrats men det är också värt att ta med sig att 30 procent av alla användare inte interagerar och att incheckningar minskar.

Det vi ångrar när vi dör

Andres Lokko skrev en krönika i SvD om att vi måste våga vara lyckliga och Guardian har listat de fem vanligaste sakerna vi ångrar när vi dör. Tungt men viktigt.

Vad har du för läsvärda tips från veckan?