BkmD4ZwIIAAbANk.jpg-large

…for everything but LinkedIn.

Two of the numbers above surprised me. One is the low number of people using the LinkedIn app. Am I the only one liking it? Obviously…

The other is the big amount of users using Pinterest in their smart phones. I am an active pinner and I have been thinking about how good their app is, even before I saw this numbers. They really should get some cred for it! When I use Pinterest on my laptop I get annoyed about how unmanageable the features are and the small sized pictures.

I am a little sad about the fact that I have not been working with the mindset mobile first when developing new sites and/or services. I firmly believe that is the only way to work ahead. If someone have done that, I am more than interested to know more. Just send me a tweet if you would like to have lunch with me :)

Det är egentligen två av siffrorna på den här infographicen som förvånar mig. Dels att inte fler hänger på LinkedIn genom telefonen. Är det bara jag som älskar den appen? Tydligen…

Det andra är vilken enorm majoritet som använder Pinterest i telefonen. Jag är själv flitig pinnare och redan innan jag blev medveten om de här siffrorna har jag själv tänkt på hur bra deras app är. Har du någonsin fått det berömmet de förtjänar för den? När jag går in på Pinterest från datorn blir jag irriterad på att funktionerna är klumpiga och bilderna känns inte lika aptitligt stora. Heja appen!

Jag har själv tyvärr ingen erfarenhet att jobba med mobile first vid framtagning av en webbplats/tjänst. I mina ögon är det det enda sättet framåt. Om någon jobbat så skulle jag vara jätteintresserad av att höra mer. Ta en lunch? :) Skicka gärna en tweet i så fall.

pinterest

My world on Pinterest. You can find me here.

Jag upplever att fler och fler backar från konsumtionshetsen som legat som en aura kring lifestyle- och modebloggarna sedan boomen i mitten av 00-talet. Vi kan gilla samma saker men alla behöver inte ha dem i sin ägo. Vintage är hetare än någonsin. Blondinbella skriver bok om sparande. Det kryllar av bloppisar.

Inspiration är ett ord som nästan är lika överanvänt som vardagslyx. Alla ska inspireras till att skapa sin egen bästa verklighet. Och istället för att beskylla varann för att vara copycats välkomnar vi varandra in i gemenskaper där inspiration skapar smak.

Det är här Pinterest kliver in och fyller ett hålrum. På Pinterest möter vi bilder, som betyder och symboliserar något, men utan en förutbestämd kontext, på olika anslagstavlor, så kallade ”boards”, som ofta är tematiska och dessutom kategoriserade för enorm sökbarhet. Vi vet ingenting om personerna som syns (om det ens är några människor gestaltade) till skillnad från det innehåll vi möts av i bloggar. Vi skapar våra egna berättelser med utgångspunkt från oss själva och tillskriver bilderna egna betydelser med oss själva som utgångspunkt. Människan har alltid velat visa upp sin stil, den säger något om vem hen är. På Pinterest kan alla göra det, utan att betala ett öre. Vi inspirerar och låter oss inspireras, gratis. Alla pusselbitar kan passa hos alla. Inget liv är bättre än någon annans. Våra verkliga liv behöver inte påverkas av vår smak eller plånbok.

Det är inte troligt att vi kommer sluta tråna efter prylar. Prylar som statussymboler är alldeles för djupt rotat i tjugohundratalets västärld. Dock kan hållbarhet, medvetenhet, kvalitet och prioritering ersätta en längtan efter ett perfekt liv i shabby chic blogganda.

Min bild är att företag som arbetar med bloggare dels måste styra om sin riktig och dels, i vissa fall, se bortom bloggaren. Jag är inte övertygad om att det bästa sättet att bli top of mind hos den köpstarka kategorin unga kvinnor är att synas i Lifestyle- och modebloggsdjungeln som en av alla ”gåvor”. Bloggarnas publik blir allt mer medvetenhet och ofta får bloggare stå till svars för sin konsumtion, särskilt när flera och fler plagg säljs ”oanvända” i bloppisar. Vad säger då mest? Att ett företag varit medveten och skickat ett plagg till bloggaren eller att denna också säljer den vidare utan att ha använt den i verkliga livet? Jag skulle säga att ett varumärke inte har råd att visa upp sig som ”oanvänd”.

Oavsett verksamhet ska den förtjänade synligheten i miljöer med användarstyd kontext inte underskattas. Våga släppa ut bilder utan en namngedd person, och låt din produkt vara det dina potentiella kunder vill att den ska vara för just dem.

I believe the big consumption rush we all saw in the middle of the 00s is on its way down. We can all like the same things, but be don’t necessarily need to own them. We are on our way from the big boom of lifestyle and fashion blogs and expensive habits. I think Pinterest can be the new blog, where we can collect our pictures on boards with themes for enormous search options.

The difference between blogs and Pinterest is how much story you get with the pictures. A blogger is often pretty opened and a product he or she is shown with gets associated with the whole person. Pinterest gives us a chance to create our own story and put the puzzle pieces in our own world. Our taste is not dependent on our ability to pay, where we live or anything else.

A lot of companies are today working with bloggers, and they need to change direction. I am not convinced that bloggers, that get too may gifts, are the best way to reach young women with strong buying power. It is getting more and more common that bloggers sell unused products very cheap they earlier showed as a “gift”. Bloggers also have to answer questions about their consumption habits, both regarding economic and environmental sustainability. In that world, is it possible to be shown as a product the blogger sell just a couple of weeks later?

Regardless operation, the deserved visibility in networks with a context controlled by the users can not be underestimated. Stake to give your images without a named person, and let your product be what your potential customers want it to be just for them.

Screen-Shot-2013-08-19-at-12.18.26-PM

Pictures from Buffer.

Twitter is an extremely fast going social media channel. Things tend to be old in hours and forgotten even faster. But there is some simple ways to become more rememberable and increase the chance to reach out to your followers followers. And no, it requires no brain surgeon or astronaut to do this :)

All this tips will make your tweet twice as retweetable, according to Buffer, which I found through The Next Web.

Add a picture to your tweet. It is not just on Facebook pictures are a good way to engage with your friends. Don’t forget to use Twitters own picture tool, pictures from Instagram are not shown in the Twitter app or on twitter.com.

Add relevant hashtags. Since Twitter is interest based is it easy to spread content through hashtags.

Ask your followers to retweet. And use the word “retweet”, not “RT”. The whole word makes it 23 (!!) times more likely that it actually will be retweeted.

Link on! A link in the tweet makes the tweet 86 per cent more retweetable! And the best length of tweets with links is between 120 and 130 characters.

Twitter är väldigt snabbrörlig kanal. Innehåll blir gammalt på timmar och glöms bort ännu snabbare. Men det finns några enkla sätt som ökar chanserna att nå vidare till dina följares följare. Och att säga att det är enkla tips är ingen överdrift :)

De här tipsen fördubblar dina chanser att bli retweetad, enligt Buffer, som jag hittade via The Next Web.

Använd bilder. Det är inte bara på Facebook bilder fungerar bra, utan även på Twitter. Men tänk på att bilderna måste läggas in genom Twitter, bilder från Instagram syns inte direkt på Twitter.

Använd relevanta hashtags. Eftersom Twitter är ett nätverk som baseras mer på intressen än offlinerelationer är det enkelt att sprida innehåll genom att använda hashtags.

Be dina följare att retweeta. Använd hela ordet “retweet” istället för förkortningen “RT”. Hela ordet gör det 23 gånger (!!) mer sannolikt att tweeden blir just retweetad.

Länka på! En länk gör det 86 procent mer sannolikt att din tweet retweetas. Och den bästa längden på en tweet som innehåller en länk är mellan 120 och 130 tecken.

 

Skärmavbild 2013-11-11 kl. 22.13.42
By: Constantine Belias

En av sakerna jag älskar mest med att jobba digitalt är att det går så fort. Jag anar en trend. Formulerar den i huvudet. Och så plötsligt är den bara här. Men något som är lite klurigare är att känna av hur länge någonting är aktuellt. När hoppar “den siste” på tåget?

Jag skrev i början av året hur Facebook skulle börja bli mer av ett verktyg än en livsstil och att vara offline är att visa respekt. Och jag tycker detta har börjat märkas på så många ställen. Ungdomar vill inte ha smartphones längre. Det dagliga användandet av Facebook minskar. Jag upplever att mitt twitterflöde blivit gluggigare och att många av de jag följer blivit märkbart tystare. Då undrar jag, vilka är alla som hoppar på Twitter nu? För de är många. Antalet svenskar på Twitter har fördubblats på två år.

Jag har under hösten arbetat fram ett nytt ramverk för min arbetsgivares närvaro på Facebook och det här rullas just nu ut. Under nästa år ska det kunna övergå till linjeverksamhet. Men med tanke på hur fort vi förändrar våra beteenden på nätet undrar jag hur länge en linjeverksamhet kommer hinna rulla. Vi får dock inte glömma att vi i digitala kanaler idag måste våga prova för att också lära oss.

Om en månad kan vi sammanfatta 2013. Det ska bli spännande. Men att börja tänka på vad 2014 ska föra med sig till oss digitala kommunikatörer känns ännu mer hisnande. Hur kommer internet se ut om ett år?

One of the things I love the most with working digital is the speed. I sense a trend. I formulate it to myself. And suddenly it’s just here. But one thing that’s a little more tricky is to know for how long it will last, be new. When is the last person “on board”?

In the beginning of this year, I though 2013 was the year Facebook would become a tool and not a life style. And when you are offline are you also showing respect. I really feel this also happened. Young people do not want smartphones anymore. The daily use of Facebook is decreasing. My Twitter feed is less active, a lot of people I follow is more quiet today than 10 month ago. But I wonder, who are the people who start to use Twitter today? They are a lot, Swedes on Twitter is twice as many today than 2011.

This fall, I have been working on a structure for my employers participation on Facebook. This is becoming reality right now and next year is the plan this will become business as usual. But when I think about how fast we change our behavior in social channels, I can not help but being a bit confused about how long this structure will work. But that is also a part of the work with digital channels, we have to try to learn.

2013 will be summarized in one month. That’s very excited. To predict 2014 is even more exciting, and a bit scary as well. How will the internet look like in 12 months?


Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad när jag såg att ett klipp från när Jimmie Åkesson var med i BBC:s Hardtalk delades av fler än en handfull av mina vänner häromdagen. Jag såg hela intervjun redan 2011 när den gjordes och jag har tänkt flera gånger efteråt att det är konstigt att det inge lyftes mera då. Det är ett viktigt klipp. Men var detta en nyhet för någon, undrade jag?

Detta påminde mig om en insikt Michael Kazarnowicz delade med sig av under en konferens jag deltog i för några veckor sedan. Vi blir lätt väldigt fokuserade på att allt innehåll vi skapar ska vara färskaste färskt, att det som hände för en dag sedan är bortglömt och gammalt. Men faktum är att det inte alltid är det nyaste som är mest relevant. Ibland är jag på jakt efter en viss jämförelse. Eller någonting på djupet. Eller kanske en särskild bild. Då är innehållets datum helt irrelevant.

För en person som inte sett ett material tidigare är det alltid nytt. Oavsett ålder på innehållet. Lyckas vi inte sprida det direkt kan det, av en idag okänd anledning, få spridning om en månad, eller kanske ett år. Eller så lyfts materialet upp, på ett annat sätt, vid ett senare tillfälle.

Var inte rädd för att titta på gammalt material. Våga lyfta det igen. Det kan faktiskt vara hetare andra gången än den första…

I have to admit, I was actually a little surprised when the clip with Jimmie Åkesson, the Sweden Democrats party leader, from BBC’s Hardtalk was shared by many of my friends on Facebook two days ago. I watched this interview when it was new, in 2011, and I have thought about it several times afterwards. It is an important clip. But is this news for anyone?

This thing reminded me about a insight Michael Kazarnowicz told during a conference some weeks ago. Social media makes us very obsessed about the newest news. We think that news from yesterdays already are old and forgotten. But we have to think about the fact, that sometimes is the newest piece not the most relevant. We are sometimes actually looking for something special, something that isn’t written today.

If a person doesn’t know about the material, it is alway new to him or her. It doesn’t matter how old the content is. If our material isn’t shared this time, for some reason, maybe it’s spread in a month, or a year. Or maybe will someone pick it up in a different way, another time.

Don’t be afraid of old content. Be brave and pick it up again. It may be even hotter the second time.

 

 

post-25590-Maslow-pyramid-wifi-GKpx

Source

Sprang på den här idag på LinkedIn och kände  en liten lättnad. Det är alltså inte bara jag som känner så här :)

I found this on LinkedIn today and I was actually a little relived. I’m glad I’m not the only one feeling like this :)

 

Det händer ganska ofta att jag sitter och muttrar över alla gilla-dela-tävlingar på Facebook, vilka är otillåtna enligt Facebooks riktlinjer (läs under E, kampanj) och många bryter även mot lotterilagen. Jag är till och med en sådan person som vägrar handla av företag som anordnat en otillåten tävling, även om jag varit en trogen kund innan. Jag blir så sur på att seriösa företag har personer som arbetar med sociala kanaler som inte ens läst på kring de olika nätverkens regler. Så länge attityden till “att ordna Facebook-tävlingar” är att vem som helst kan göra det på en kvart kommer vi fortsätta bli spammade av de som inte håller måttet.

Idag dök Glossybox, som jag följer, post upp i mitt flöde. Först tänkte jag “nej men suck, va sjutton ska jag behöva sluta gilla dem också” (vilka jag för övrigt inte är kund till, mest nyfiken på deras marknadsföring). Det första jag förstod av posten var att det var en tävling, sedan läste jag inte så mycket mer utan hoppade ner till kommentarerna. “Gillat och delat” skrev allihop, nästan. Jag suckade igen…

20130809-122341.jpg

Så tog jag en närmare kik på posten och insåg, de följer riktlinjerna och gör det så himla snyggt! Länk både för dator och smartphone. Inte ett ord om dela, gilla eller sprid.

Jag kan inte låta bli att undra hur många, som jag, som bara skummat. Tryckt på “dela” av bara farten och trott att de tävlat genom det. De felaktiga tävlingarna är de vanligaste och gemene man är så van att det är så enkelt att tävla, och skräpa ner sina vänners feeds.

Det har skrivits väldigt mycket om dessa tävlingar på många bloggar, en av dem är Avskalad, som även har en lista med företag som genomfört otillåtna tävlingar på Facebook. Självklart. är de bara ett axplock.

I often get’s very grumpy when I see competitions or lotteries on Facebook that don’t follow Facebook’s terms. I have even stopped shopping from companies I’ve liked before and been a loyal customer to if they have had such a competition. I get upset when I see that very big and serious companies doesn’t know, or care, about the different networks terms. Also the attitude about “working with social media” is not going to be very positive, since it seems that “just anybody can do it”.

The picture above shows a post from Glossybox that turned up in my feed today and first, I just assumed, it was a “like and share”-competition. And so did people who comment on the post. But when I read it more carefully I saw that everything was okay, and they provided links for both laptops and smartphones. Very nice! But I wonder how many followers now think they have a chance to win when they just have shared the post and spamed their friends Facebook feed.

This post will only be in Swedish.
I journalistikkursen jag läste klart i höstas var en av uppgifterna att reflektera kring journalistikens roll i ett samhälle där nya medier får en större och större roll. Rosenstiel och Kovach:s “The elements of journalism” var en del av litteraturen. Jag tyckte boken boken var lysande och ämnet väldigt viktigt att få med sig i en modern journalistikkurs. Under hela kursen examinerades vissa uppgifter med blogginlägg och detta var en av frågeställningarna vi fick vara lite mer fria i orden kring. Jag väljer nu att återpublicera min text då jag de senaste dagarna landat i diskussioner med andra kring dessa saker. Så här ser jag på journalistikens roll i vårt allt mer digitala samhälle.
bok_50d36a46e087c378b58b0490Jag blev väldigt glad när jag såg vad vår sista blogguppgift skulle handla om. Världen vi lever i, och därmed samhället, förändras ständigt. Mycket har hänt med mänskligheten sedan journalistiken fick en roll, men vad har egentligen hänt med journalisternas ansvar?

Rosenstiel och Kovach diskuterar intressant kring journalistikens nio grundpelare i ”The elements of journalism”. I mina ögon är det en grundsten som är den viktigaste, som de andra sedan kretsar runt. Det viktigaste, i alla lägen, anser jag är lojaliteten mot medborgarna. Journalisten får aldrig glömma att hens viktigaste uppgift är att beskriva sanningen så att medborgarna kan agera på ett logiskt och korrekt sätt i samhället. Denna ståndpunkt måste vara ledstjärnan, oavsett kanal.

För att den första grundpelaren ska kunna spela den viktiga roll som den bör är det viktigt att även samhällets övriga delar låter journalistiken få det spelrummet. Ett hot mot detta är filterbubblan som Eli Pariser skriver om i sin bok ”The Filter Bubbel – How The New Personalized Web Is Changing What We Read And How We Think” alltså att nätet blir mer och mer personligt och att många sajters sätt att tjäna pengar är att leverera en personligt optimerad lösning. Vid en första, snabb tanke låter det kanske bra. Det är väl alldeles utmärkt om Googles första föreslagna sida visar det du faktiskt letar efter? Eller att de vänner du interagerar med mest på Facebook är de som visas överst? Ja visst! Men tar vi det ett steg längre, vilket också är på väg att bli verklighet, blir det desto läskigare…

bok

Säg att du mest söker efter, och läser, kändisskvaller på nätet. Vad skulle du då tycka om de nyhetsajter du besöker placerade sina artiklar om kändisar och nöje överst, för att de tack vare dina Google-sökningar, klick på Youtube och kanske till och med dina mail i din G-mail-inbox, vet att detta intresserar dig mest? Säg att du överst kan läsa allt om Madonnas senaste skilsmässa överst på dn.se istället för att USA bombat Iran. Tack vare de människorna du följer på Twitter kanske de även väljer att visa positiva texter om ett särskilt parti, eller helt utesluta ett annat?

Rosentiel och Kovach skriver även om detta i kapitlet om att göra nyheterna heltäckande och proportionella. Det är viktigt att vi får all fakta på bordet, oavsett journalistens egna, personliga värderingar och nyhetsbyråernas och tidningarnas vinstintressen. Jag ser också en stor risk i om vi inte blev utmanade i våra tankesätt. Vad skulle hända om människan aldrig blev ifrågasatt? Om alla kring dig ständigt nickade och hurrade? Jag är fast besluten om att vi mår bäst och tänker sunda tankar när någon annan vågar fråga ”varför tror du det?” eller ”hur menar du nu?”. Att inte behöva ha grund för sina ståndpunkter gör människan svag och det är definitivt inte ett hållbart sätt för innovation och nya idéer.

Självklart är detta draget till sin spets. Men det är vad som håller på att hända. Istället för att betala med pengar när vi använder tjänster som Facebook och Youtube betalar vi med information om oss. Och företagen är inte rädda för att använda den för att tjäna pengar. Att låta journalistiken vara oberoende är av tyngsta vikt för att världens medborgare ska kunna få tillgång till opartisk och korrekt information som är viktig för dem.  Även om annonser säljs även i papperstidningar är konkurrensen online så mycket större, det är så oerhört mycket enklare för varje individ att välja ett annat alternativ om det erbjuds något som bara är lite, lite bättre/mer intressant/mer lättillgängligt än något annat.

Jag anser att det behövs en bred, enad front från världens journalister, tidningar och nyhetsbyråer för att inte Google och Facebook ska kunna vrida hela nätet till en personifierad ankdamm utan substans eller ifrågasättande åsikter.

Jag arbetar idag med ”sociala medier” och hamnar ofta just i frågan kring ”gammelmedia” och ”nya medier”. Själv tycker jag inte det är någon skillnad idag, sakta har det suddats ut, de arbetar allra bäst i symbios. I mina ögon måste alla journalister, oavsett vilken kanal som är hens huvudmedia, anpassa sig till samhällets spelregler, vilket går in i så gott som alla av Rosentiel och Kovachs grundpelare. Inte minst de som handlar om att tillhandahålla forum för publik kritik.

”The Internet provides more people with a voice than ever before. And participation is good. But journalists and citizens should be mindful of the risks incurred anytime a new format gains leverage” skriver Kovach och Rosenstiel. Och jag kan inte annat än hålla med. I mina ögon är det självklart att ta tillvara på möjligheterna som nätets alla sociala kanaler ger oss, såväl journalister som medborgare.

Det som ofta glöms bort är dock att källkritiken aldrig varit viktigare. Vem är personen som skriver något? Vad jobbar personen med? Varför skriver hen detta? Det har till och med hänt att några av de största dagstidningarna i Sverige har publicerat rykten de snappat upp på till exempel Twitter och som de sedan fått dementera på grund av dålig bakgrundskoll.

De journalister som inte förstår att man 2012 inte kan låta bli att vara en del av det digitala samhället kommer på sikt inte lyckas i sin yrkesroll. På tal om just detta deltog bland andra Janne Josefsson, Ebba von Sydow och Alex Schulman i en paneldebatt hos Publicistklubben tidigare i år.  Ämnet för diskussionen var ”Journalisten och varumärket”, hurvida journalister arbetar för sin egen skull idag och därför väljer uppdrag som gynnar hens personliga varumärke. Det hela blev en väldigt intressant diskussion, media är idag, som bekant, väldigt personfixerat samtidigt som många journalister frilansar och därför spelar självklart journalisternas egna personer roll för trovärdigheten.

Debatten tog även en vändning och kom in på gammelmedia versus nya medier och jag tycker att Josefssons ståndpunkt, tyvärr, visar hur många äldre i journalistkåren ser på webben. Eller rättare sagt, hur kunskapsluckan är stor.  Många anser, eller tror, att vara en del i det digitala samhället är för att bli den person och det varumärke man vill vara, inte att det är det arbetsredskap som ger stora möjligheter till dialog med sin publik och där alla kan komma till tals, till skillnad mot för tjugo år sedan.

Jag rekommenderar att titta på klippet nedan, särskilt mellan 11.30 och 19.30 och 45:00 och 51:35 där sociala medier lyfts fram.

9054788328_af0cc3c22d_c

Picture by Steve Rhodes.

I’m not surprised, but a bit sad, that we needed revealing of NSA’s operations and facts from Edward Snowden before people actually started to care about our integrity online. I wrote about it last summer  (use Google Translate, or another translation tool ;)) after I read The Filter Bubble. And I can not recommend it too many times, everybody using internet, just for fun or professional, should read it!

Jag är tyvärr inte förvånad, men en smula uppgiven. Det krävdes alltså avslöjanden om NSA och att Edward Snowden läckte dokument innan folk vaknade. SvD:s Sam Sundberg har skrivit en text som sätter fingret på mina känslor. Men jag tror inte vi kan fly.

Istället måste vi lära oss handskas med internet. Jag har ända sedan jag läste The Filter Bubble (som jag inte kan rekommendera tillräckligt många gånger, och som jag skrev om här) försökt göra det för mig själv, men det är svårt. Var går min egen gräns? Tyvärr skjuter jag ibland fram den, på grund av något av det viktigaste jättarna har på sin planhalva, bekvämligheten. Klick klick, jag orkar inte bry mig, det här går snabbast. Men jag har blivit bättre på att säga nej och göra aktiva val åtminstone. SvD levererade även en text om detta i helgen. Och jag ställer mig frågan, hur ska vi kunna förstå vad vår information är värd?

DI Weekend har ofta väldigt bra helgläsning tycker jag. Den här veckans intervju var med Carl-Henric Svanberg. Han sitter fortfarande kvar på ordförandeposten i BP:s styrelse efter oljekatastrofen 2010, men han är även ordförande i AB Volvo (alltså lastbilsdelen). Svanberg syns idag inte särskilt mycket, vilket kan ses som både bra och naturligt, men jag minns all uppståndelse hans “small people”-uttalande fick efter hans möte med Barack Obama, och enligt mig var en del av den kritiken befogad. Jag är också kritisk till att BP sålt av sin verksamhet inom sol- och vindkraft, och att Svanberg förklarade det på årets stämma med “vi ska fokusera på olja, för olja lovar fantastisk avkastning”. Money talks, som vi alla vet.

Däremot tycker jag att BP:s marknadsavdelning gör flera saker bra, till exempel deras sajt. Det är lätt att hitta den informationen man söker, både när det gäller vad de idag gör i Gulf-området som drabbades 2010 men också kring CSR-arbetet finns mycket att tillgå. BP är även ett bra exempel när det gäller närvaro i sociala kanaler. De är väldigt aktiva på Facebook och på Twitter lyfter de fram en person som jobbar med presskontakt. Och på Youtube publiceras löpande infographics för lätt spridning.

En kris gör alltid tydligare att ett företag måste öppna upp sig och vara ärliga. Men det där att lära av andras misstag är ju aldrig så lätt som det borde…

Watch the clips above.

The Swedish paper DI Weekend has very good content each weekend. The main interview this week is with Carl-Henric Svanberg, chairman of BP and Volvo Trucks. After BP’s oil disaster in 2010 hasn’t Svanberg been very public, and that’s maybe both good and convenient after the “small people” statement after his meeting with Barack Obama. According to me, some of the critic then was reasonable. I’m also critical about the fact that BP has sold the operations in sun power and wind power. “We should focus on oil because oil is promising fantastic revenue” was Svanberg’s explanation at BP’s annual meeting this year. Money talks, as we all know…

Though, I really like some things BP’s marketing department is doing. For example, the web site. It’s easy to find the right information, both about the operations today in the Gulf area (after the accident 2010) and also about the CSR. BP is also a very good example in social media. They are very active on Facebook, and on Twitter are one of their PR officers personified. And on Youtube are info graphics published constant.

The fact that a company needs to be transparent and honest is always very obvious during a crisis. To learn by other’s mistakes is never easy, but lot’s of companies should.