Det är enkelt att anställa en person som ska få den fina titeln Head of Social Media. Eller kanske Community Manager. År 2012 behöver det inte heller vara särskilt omständligt att lista arbetsuppgifter till en sådan roll, särskilt inte om företaget tidigare inte rört sig mycket i de sociala kanalerna.

Det finns även många personer som utmärkt klarar av dessa arbetsuppgifter. Skapa kampanjer, prata med kunder och intressenter som har frågor eller åsikter, synka webben med övrig marknadsföring och bevaka vad som sker hos konkurrenterna. Väldigt många är duktiga på att få den verksamheten att rulla och förmedla en känsla kring varumärket, potentiella kunder ska vilja vara så som de redan befintliga kunderna är.

Problemen uppstår när de nya kunderna märker att verkligheten inte stämmer överens med det som förmedlas i marknadsföringen. Att när väl steget är taget över tröskeln sjunker ens värde från när man stod ett steg ifrån på andra sidan. Kundservicen i andra kanaler fungerar kanske inte alls, eller tjänsten överensstämmer inte med förväntningarna, till exempel.

När problem i en verksamhet påtalas genom en kanal på webben är det lätt att försöka vifta bort det med ”det är ett problem med sociala medier”. Sanningen är dock att problemet aldrig är på Twitter eller Facebook. Problemet sitter i organisationen! Sättet det blir tydligt för ledningspersoner är dock ofta en social kanal. Hade missnöjda kunder istället lyft telefonen och berättat sitt missnöje hade det inte hetat ”vi har ett telefonproblem!”. Sociala kanaler gör det bara möjligt för varje enskild kund att uttrycka sin åsikt och berätta sin historia.

Enda sättet att på riktigt lyckas med sin närvaro online är att ha en organisation som lever på samma sätt som de sociala webbsajterna. Se värdet i varje enskild kund eller intressent. Ge dem av er tid. Öppna upp, berätta hur ni arbetar och varför processen ser ut som den gör. Våga be om ursäkt och var lösningsorienterad.

Det finns inga viktigare människor i världen än de som vill prata med eller om er.

Igår var det svårt att missa Linda-Marie Nilssons bikinibild, med bildtexten “Jaja, kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder, så kan jag också det!”, som på bara några timmar fick över 60 000 likes på Facebook. Det snurrades på i enorm fart, mängden kommentarer på både Facebook och Twitter skenade. Som alltid i dessa sammanhang var vissa elaka, det som inte var som alltid annars var den enorma mängden med positiva, lättade och hejande tillrop. Jag tillhörde den sistnämnda gruppen och när jag läste hennes blogginlägg där hon förklarade sin publicering letade sig en tår fram.

När jag sedan följde diskussionerna på Twitter märkte jag snart att förståelsen varför Linda-Maries agerande är så viktigt inte fanns hos alla. Snusförnuftet bara sprutade ur öronen på vissa.

“Vad är grejen?”. “Går till en vanlig strand så får du se personer i alla storlekar”. “Vad då modigt? Det där gör väl alla?”.

Ja, vi är alla vackra. Vi är alla värde- och betydelsefulla precis som vi är. Det vet vi egentligen. Men det är ibland så oerhört svårt att förstå, att tro på. Det tror jag att de flesta 17-åriga tjejer och killar håller med om. Alla dessa hjärnspöken som skrämmer livet ur oss. Vi matas av samhällets ideal, där varken jag eller Linda-Marie egentligen platsar. Att ta sig modet och våga sticka ut så här, det krävs så enormt mycket. Jag trodde att alla förstod det. Vikten av att vi inte får en ensidig bild av världen har aldrig varit viktigare. För sanningen är den att många, många unga inte vill gå till stranden för de inte vill bli sedda i badkläder.

Om människan alltid gjorde det vi visste var bäst för oss, skulle någon då röka? Riskera sin hälsa för att göra en skönhetsoperation? Köra bil lite för fort? Ta sista drinken? Nej. Vi fungerar inte alltid så.

Tack Linda-Marie för att du är en sådan enormt bra förebild för varenda tjej och kille som tvivlar på sig själv.

Här finns mitt och Livs inlägg om tidningarnas chefredaktörers ansvar i den här frågan.

Hittade för ett tag denna infographic, från Go-Gulf, med många spännande siffror som är värda att ha i minnet när resurser ska planeras för digital närvaro. Det kan kännas självklart, men en påminnelse behövs ibland, att det inte alltid är det som är mest hypat som är det som är värt att satsa på. Och ja, då syftar jag på Pinterest. Lagom med is i magen är bland det bästa man kan ha. Men att känna av skillnaden mellan is och en bromskloss är också en konst.

Idag är första heldagen i Almedalen. Gårdagen bestod mycket av lokalisering, och så sprang vi på alla som vi känner som också är här. Det är ju så litet till ytan så det är ingen konst.

Dagens program är fullsmockat med seminarier, samtal och paneldebatter jag skulle vilja hinna med. Hela tiden måste val och kompromisser göras. Nu ska jag straxt iväg på ett seminarium om hur man attraherar internationella studener, där bland annat KTH:s prorektor ska medverka. I eftermiddag blir mitt fokus dock seminarier med ociala medier-tema.

Imorse satt jag med vid sändningen av #gma12 med Jocke Jardenberg och Brit Stakston. Riktigt spännande sändning som det twittrades en hel del om minsann. Roligt!

Ikväll arrangerade Publicistklubben en debatt om ”Journalisten och varumärket”. Gissa om jag blev glad när jag såg att de sände den live på Bambuser! Det var en riktigt spännande panel de lyckats få ihop med inga mindra än Amelia Adamo, Ebba von Sydow, Alex Schulman, Janne Josefsson och Magnus Lindqvist med Stina Dabrowski som samtalsledare. Redan när jag såg namnen som skulle vara med förstod jag att det skulle rivas upp känslor och en stor mängd med tankar.

För att fokusera på det ämne som jag relaterar mest till, det är hur journalisterna förhåller sig till och använder nya och sociala kanaler.

Det som förvånar mig är den stora okunskapen hos Josefsson och Dabrowski kring hur det digitala faktiskt kan hjälpa det grävande och granskande. Janne Josefsson verkar tycka att hans typ av journalistic är den enda rätta och slänger både det ena och det andra i både von Sydows och Schulmans ansikten. Han ifrågasätter om den grävande journalistiken kommer dö ut. “Blogga och twittra och hålla på” (citat Dabrowski) är tydligen inte samma sak som journalistik.

Min åsikt och uppfattning är, snarare tvärt om! Där är där ute det händer. Alla de sociala kanalerna gör det enklare för varje människa att komma i kontakt med journalisterna. De blir en av oss, eller åtminstone betydligt närmare än vad Janne Josefsson någonsin velat komma någon. Det blir lättare att göra sin röst hörd.

Jag tycker att just det faktumet von Sydow tog upp med att nå ut och få till en kommunikation är det fina. Vad sorgligt att inte alla kan se det. Men journalistiken är ofta bara information, man berättar vad man kommit fram till. Vad läsarna/tittarna undrar eller har för egna erfarenheter, det var inte viktigt innan kommentarsfälten föddes. Plötsligt kan alla få en plats i etern, bli sin egen redaktör. Å andra sidan blir det desto viktigare med källkritik, vem är det som påstår något? Varför säger han eller hon det? Självklart är det varken svart eller vitt.

Visst är det som Adamo flikar in med, att konkurrensen i media är så mycket större idag sant. Bloggar, Twitter, tidningar, magasin och Uppdrag Granskning. Allt ses lätt som samma bytta. Enligt mig är det så det måste vara, men många som är födda några årtionden innan mig blir livrädda av att ens höra ordet ”tweet”. Men utvecklingen kan man inte stoppa, oavsett rädslor och okunnighet. Det är bara att ge sig ut!

För att ändå ge ge någon slags åsikt om det debatten faktiskt handlade om vill jag bara hänvisa till Ebba von Sydows blogg. Ett mycket bra skrivet inlägg som jag håller med till fullo i. Genom att välja sina jobb väljer man också vad man förknippas med, och hur man känner sig som människa. Men att tänka varumärke ligger nog långt bort för många, men så klart inte alla, vilket Schulman gjorde klart i debatten.

Kika gärna på klippet från debatten. Mellan 11.30 och 19.30 och 45:00 och 51:10 är tydliga sekvenser där sociala medier diskuteras. Men om du har en timme över tycker jag du ska titta på hela, det var mycket intressant. Vad tycker du? Vem håller du med?

Många vänner till mig har precis börjat twittra. Superkul tycker jag! Därför har jag satt ihop sju steg hur man kommer igång. Ingen rocket science, bara små tips för de som är helt eller ganska nya. Men kom ihåg, ingenting är rätt eller fel.

Tänk på att när jag refererar till vart du hittar saker och ting utgår jag från utseendet på Twitter efter uppdateringen som kom i december 2011.


Det finns lika många sätt att tänka kring followers som det finns twittrare. Men för att hitta intressanta personer är det bara att slänga sig ut där. Du kan börja i högen med kändisar eller så försöker du hitta personer med samma intressen eller jobb som du. Klicka runt mellan personer som nämner varandra. Och våga klicka på Follow när du hittar någon intressant! Personerna blir bara glada av att någon vill följa dem, man behöver inte alls känna dem.


En tweet får bara vara 140 tecken, ta därför vara på dem och överväg varje ord. Man blir ganska snabbt duktig på att sålla bort onödiga tillägg och hitta kortare ord. När du står i Compose-fönstret (under din profilbild och siffrorna för hur många du följer och hur många som följer dig) kan du välja att lägga till bild i din tweet (som syns som en kortlänk) samt vart du befinner dig när du skriver. Alla länkar du lägger in görs också korta, så var inte orolig, du kan skriva ett meddelande och få plats med en länk!


Genom att skriva någons Twitter-nickname med ett @ framför så hamnar din tweet i personens @Connect-flik. Genom att klicka på en tweet kan man även se historik i dialogen. Detta är en klar förbättring mot den äldre versionen av Twitter.

På Twitter är det god etikett att svara alla som skriver till dig. De som får väldigt många mentions hinner så klart inte göra det men överlag får man ett svar. Om man svarar på något någon annan skrivit får man oftast svar även om man inte känner eller följer varandra.


Alla sociala medier är uppbyggda kring att man vill dela med sig till sina vänner (på Twitter followers) av länkar, omdömen osv. På Twitter är det allra enklaste att trycka på pilarna som dyker upp när du för muspekaren över någon annans tweet. Då ser dina följare den tweeten i sitt flöde och under den står det ”Retweeted by” och ditt namn.

Det finns dock flera sätt att ”retweeta”.  Du kan även kopiera texten, klistra in den i en egen tweet och lägga till RT (vilket betyder Retweet) och personens alias med ett @ framför. På det sättet syns ditt foto och ditt alias i dina followers feed men du nämner ändå personen som skrev tweeten.

Många väljer också att lägga till till exempel +1 eller en annan siffra framför den retweetade texten. Detta betyder att man håller med föregående talare.

Ett annat alternativ är att välja ”Quote Tweet” (vilket finns i Twitters egen app) och då kan man skriva något mer innan den ursprungliga tweeten. Tänk dock på att en tweet aldrig kan bli längre än 140 tecken.


Hashtags är ett sätt att kategorisera tweets genom att skriva # och ett ord. Det är sedan enkelt att söka på hashtags i sökrutan och få upp alla tweets som nämner den. Om du skapar en hashtag är det bra om den är så kort som möjligt så att fler tecken finns kvar till själva tweeten.

Många använder även hashtags för att på ett humoristiskt sätt understryka något i en tweet.

Under #Discover-fliken kan du se vilka hashtags som är populära just nu samt hitta personer att följa baserat på bland annat vilka du redan följer.


Även här finns det hur många sätt som helst och ingenting är varken rätt eller fel. Men några tips är att kolla in hashtagen #ff eller #ffse där man tipsar varandra om twittrare värda att följa. Likaså att följa personer som följer de du redan följer, eller de som följer dig och så vidare.

En självklar grej kan tyckas, men genom att vara trevlig och till exempel nämna alias när man retweetar och liknande kan man också få followers.

Om du väljer att bara twittra om ett ämne, till exempel nyheter inom ditt yrke, är det enklare att få followers som väljer att stanna.


Twitter är som allra bäst i nuet. Om två timmar är det mesta gammalt. Om du vill twittra mycket och impulsivt är det bra att ladda ner en Twitter-app till din smartphone. Twitter har en egen men det finns även andra som har flera funktioner, exempelvis Tweet Deck.

 

Det finns självklart mycket mer att tänka på, men med dessa sju punkter kan du definitivt komma igång.

Och till sist…

  • Twitter är väldigt öppet. Även personer som inte följer dig kan läsa dina tweets. Använd ditt förnuft, twittra ingenting du är osäker på om det är ok.
  • Det är alltid ok att skriva till alla! Det är så Twitter blir roligare.
  • Du måste inte alltid hänga med eller läsa ikapp. Har du varit offline ett tag är det bara att hoppa in där flödet är just nu.
  • Sharing is caring – alltid, alltid, alltid! Men nämn vem du retweetar.

Mig hittar ni på twitter.com/jennyforss. Happy Twitter-time!

I söndags kväll började @cimonlundberg Twittra om manliga förebilder och om problemet att unga killar inte har samma möjligheter att prata om existentiella frågor som tjejer. Innan jag somnade såg jag att han skapade hashtaggen #killgruppen, uppmanade killar att ställa sina frågor och diskutera. Jag tänkte direkt “ska bli spännande att se vad som hänt där när jag vaknar”.

När jag loggade in på Twitter från sängen straxt innan klockan sex på måndagmorgonen var det kaos i flödet för #killgruppen. Det var del tjejer som ville diskutera feminism och genus med killarna, äldre män som klankade ner på killar som vill prata “mjuka värden”, medelålders damer som tyckte att alla ska diskutera oavsett kön och några. För att nämna några kategorier av människor som kände ett behov av att skrika ut sina åsikter och känslor för #killgruppen. Bara en minoritet var unga killar som faktiskt ville prata om förebilder, känslor och livet. De behövde en betongsköld för att värja sig mot alla glåpord från dem som tyckte att de #killgruppen var det sämsta som hänt på Twitter.

I min värld är det oerhört konstigt att man sätter sig på så höga hästar och kastar skit på någonting som så uppenbart är något bra. Det är viktigt att diskutera genus och hur vi ser på kön, att vi är olika men också lika, hur vi kan göra för att våra barn inte ska växa in i roller som vi vuxna skapar. Men det här handlar inte alls om det. Som tonåring var det för mig en omöjlighet att prata om allt med både killar och tjejer. När man inte är barn längre, vi förstår att vi är olika och att man ska ta för sig av livet oavsett om man har snippa eller snopp, det är då det är viktigt att få prata om livet med dem som man känner att man har saker gemensamt med. Tjejer har alltid gjort det, det finns arenor för oss. När en man tar initiativ till att skapa en sådan för killar, då är han en mes och det flyger arga ord om att alla minsann ska prata med varandra.

#killgruppen är ett fantastiskt initiativ som behövs! Det har nu gått nästan en vecka sedan det sparkades igång och det har hunnit hända mycket. Cimon berättar själv om det, och om hur det kom sig att han startade hashtaggen, i en intervju med AOS. Mycket läsvärt.

För Johannas skullTwitter är inte bara ett trevligt ställe att finnas på för att träffa likasinnade och upptäcka nya saker. Twitter är också ett fantastiskt verktyg för opinionsbildning och lobbyarbete.

En hashtagg som spridits fort under de senaste veckorna är #förjohannasskull. Johannas vänner skapade #förjohannasskull för att belysa sjukdomen Cystisk fibros som Johanna (johannas på Twitter) lider av. Cystisk fibros kan idag inte botas och ger bland annat andningsbesvär och upprepade infektioner i lungorna.

Fredrik Federley (federley) har varit en av de mest engagerade i arrangemanget som gjorde att över hundra personer, både Johannas nära vänner men också för henne okända personer, simmade tre kilometer långa Vansbrosimmet den 10 juli, #förjohannasskull.

Tack vare stort engagemang, många followers och ett ämne som berör skapades ett enormt flöde med tweets från både personer som känner Johanna men även andra som ville visa sitt stöd och uppmuntran. Och eftersom Twitter användes precis så som det ska stannade inte uppmärksamheten på Twitter, utan ett stort antal blogginlägg har skrivits och både tidningar och radio har uppmärksammat manifestationen.

Sociala medier är solidaritet i allra högsta grad. Det har aldrig varit så lätt att personligen visa sitt stöd och sprida goda ord och handlingar som det är 2011.

Läs mer om #förjohannasskull på Facebook-eventet och självklart även på Twitter, #förjohannasskull.

Bild från För Johannas skull-Facebookevent.