Journalistikens roll i sociala medier

This post will only be in Swedish.
I journalistikkursen jag läste klart i höstas var en av uppgifterna att reflektera kring journalistikens roll i ett samhälle där nya medier får en större och större roll. Rosenstiel och Kovach:s “The elements of journalism” var en del av litteraturen. Jag tyckte boken boken var lysande och ämnet väldigt viktigt att få med sig i en modern journalistikkurs. Under hela kursen examinerades vissa uppgifter med blogginlägg och detta var en av frågeställningarna vi fick vara lite mer fria i orden kring. Jag väljer nu att återpublicera min text då jag de senaste dagarna landat i diskussioner med andra kring dessa saker. Så här ser jag på journalistikens roll i vårt allt mer digitala samhälle.
bok_50d36a46e087c378b58b0490Jag blev väldigt glad när jag såg vad vår sista blogguppgift skulle handla om. Världen vi lever i, och därmed samhället, förändras ständigt. Mycket har hänt med mänskligheten sedan journalistiken fick en roll, men vad har egentligen hänt med journalisternas ansvar?

Rosenstiel och Kovach diskuterar intressant kring journalistikens nio grundpelare i ”The elements of journalism”. I mina ögon är det en grundsten som är den viktigaste, som de andra sedan kretsar runt. Det viktigaste, i alla lägen, anser jag är lojaliteten mot medborgarna. Journalisten får aldrig glömma att hens viktigaste uppgift är att beskriva sanningen så att medborgarna kan agera på ett logiskt och korrekt sätt i samhället. Denna ståndpunkt måste vara ledstjärnan, oavsett kanal.

För att den första grundpelaren ska kunna spela den viktiga roll som den bör är det viktigt att även samhällets övriga delar låter journalistiken få det spelrummet. Ett hot mot detta är filterbubblan som Eli Pariser skriver om i sin bok ”The Filter Bubbel – How The New Personalized Web Is Changing What We Read And How We Think” alltså att nätet blir mer och mer personligt och att många sajters sätt att tjäna pengar är att leverera en personligt optimerad lösning. Vid en första, snabb tanke låter det kanske bra. Det är väl alldeles utmärkt om Googles första föreslagna sida visar det du faktiskt letar efter? Eller att de vänner du interagerar med mest på Facebook är de som visas överst? Ja visst! Men tar vi det ett steg längre, vilket också är på väg att bli verklighet, blir det desto läskigare…

bok

Säg att du mest söker efter, och läser, kändisskvaller på nätet. Vad skulle du då tycka om de nyhetsajter du besöker placerade sina artiklar om kändisar och nöje överst, för att de tack vare dina Google-sökningar, klick på Youtube och kanske till och med dina mail i din G-mail-inbox, vet att detta intresserar dig mest? Säg att du överst kan läsa allt om Madonnas senaste skilsmässa överst på dn.se istället för att USA bombat Iran. Tack vare de människorna du följer på Twitter kanske de även väljer att visa positiva texter om ett särskilt parti, eller helt utesluta ett annat?

Rosentiel och Kovach skriver även om detta i kapitlet om att göra nyheterna heltäckande och proportionella. Det är viktigt att vi får all fakta på bordet, oavsett journalistens egna, personliga värderingar och nyhetsbyråernas och tidningarnas vinstintressen. Jag ser också en stor risk i om vi inte blev utmanade i våra tankesätt. Vad skulle hända om människan aldrig blev ifrågasatt? Om alla kring dig ständigt nickade och hurrade? Jag är fast besluten om att vi mår bäst och tänker sunda tankar när någon annan vågar fråga ”varför tror du det?” eller ”hur menar du nu?”. Att inte behöva ha grund för sina ståndpunkter gör människan svag och det är definitivt inte ett hållbart sätt för innovation och nya idéer.

Självklart är detta draget till sin spets. Men det är vad som håller på att hända. Istället för att betala med pengar när vi använder tjänster som Facebook och Youtube betalar vi med information om oss. Och företagen är inte rädda för att använda den för att tjäna pengar. Att låta journalistiken vara oberoende är av tyngsta vikt för att världens medborgare ska kunna få tillgång till opartisk och korrekt information som är viktig för dem.  Även om annonser säljs även i papperstidningar är konkurrensen online så mycket större, det är så oerhört mycket enklare för varje individ att välja ett annat alternativ om det erbjuds något som bara är lite, lite bättre/mer intressant/mer lättillgängligt än något annat.

Jag anser att det behövs en bred, enad front från världens journalister, tidningar och nyhetsbyråer för att inte Google och Facebook ska kunna vrida hela nätet till en personifierad ankdamm utan substans eller ifrågasättande åsikter.

Jag arbetar idag med ”sociala medier” och hamnar ofta just i frågan kring ”gammelmedia” och ”nya medier”. Själv tycker jag inte det är någon skillnad idag, sakta har det suddats ut, de arbetar allra bäst i symbios. I mina ögon måste alla journalister, oavsett vilken kanal som är hens huvudmedia, anpassa sig till samhällets spelregler, vilket går in i så gott som alla av Rosentiel och Kovachs grundpelare. Inte minst de som handlar om att tillhandahålla forum för publik kritik.

”The Internet provides more people with a voice than ever before. And participation is good. But journalists and citizens should be mindful of the risks incurred anytime a new format gains leverage” skriver Kovach och Rosenstiel. Och jag kan inte annat än hålla med. I mina ögon är det självklart att ta tillvara på möjligheterna som nätets alla sociala kanaler ger oss, såväl journalister som medborgare.

Det som ofta glöms bort är dock att källkritiken aldrig varit viktigare. Vem är personen som skriver något? Vad jobbar personen med? Varför skriver hen detta? Det har till och med hänt att några av de största dagstidningarna i Sverige har publicerat rykten de snappat upp på till exempel Twitter och som de sedan fått dementera på grund av dålig bakgrundskoll.

De journalister som inte förstår att man 2012 inte kan låta bli att vara en del av det digitala samhället kommer på sikt inte lyckas i sin yrkesroll. På tal om just detta deltog bland andra Janne Josefsson, Ebba von Sydow och Alex Schulman i en paneldebatt hos Publicistklubben tidigare i år.  Ämnet för diskussionen var ”Journalisten och varumärket”, hurvida journalister arbetar för sin egen skull idag och därför väljer uppdrag som gynnar hens personliga varumärke. Det hela blev en väldigt intressant diskussion, media är idag, som bekant, väldigt personfixerat samtidigt som många journalister frilansar och därför spelar självklart journalisternas egna personer roll för trovärdigheten.

Debatten tog även en vändning och kom in på gammelmedia versus nya medier och jag tycker att Josefssons ståndpunkt, tyvärr, visar hur många äldre i journalistkåren ser på webben. Eller rättare sagt, hur kunskapsluckan är stor.  Många anser, eller tror, att vara en del i det digitala samhället är för att bli den person och det varumärke man vill vara, inte att det är det arbetsredskap som ger stora möjligheter till dialog med sin publik och där alla kan komma till tals, till skillnad mot för tjugo år sedan.

Jag rekommenderar att titta på klippet nedan, särskilt mellan 11.30 och 19.30 och 45:00 och 51:35 där sociala medier lyfts fram.

Leave A Comment