Like I have mentioned earlier, I read lots of blogs. I have been in the blogosphere for almost ten years now and seen how it has developed and how, primarily, teenage girls have become experts in a field they have grown up in and therefore also know very, very well. That’s very inspiring!

But I have also been very tired of the diveristy when it comes to Swedish fashion and lifestyle blogs. It’s hard to have your own style or be different in any way. When I wrote this post, I also cut down the numer of blogs I followed, since I was working with my own self acceptance.

Since then, I have worked active to diverse both my own blog and Facebook feed. It sounds easy, but it takes some work. Remember that you create your own rules for your feed. I have also realized, even more, what the media society we are all part of are doing to us all, and not least young women. The fact that I get photos of and, and input from, “plus sized” and non Swedish women in my feeds every day has changed my reality view. I am currently working to get more input from other cultures as well.

The other day, this article, about minorities in the fashion industry, came in my Facebook feed thanks to GarnerStyle, one of my new favorite bloggers. And I love it! Way to go! Sometimes it is hard to remember, but it is actually possible to make a change. Slowly can an industry we never though would change, take steps to a more modern one.

Do you have tips about good bloggers from Asia or Africa, please share them in the comments :) Sharing is caring!

kollage

Lovely Chastity GarnerThamarr Guerrier and Nicolette Mason.

I can admit, I am not a podcast kind of person. But I read pretty many blogs. Not the same all the time, but I have my favorites, on different topics, both for work and leisure. One of my newest favorites is Gabifresh, a very talented woman with such a positive spirit. I am always longing for new posts from her.

Today during the lunch at work we talked about prejudices and attitudes. I am really tired of all thoughts it feels like I am born with. But when we get award of our prejudices (yes, we all have them!) and systems in our societies is it possible to also change them. And, at least in Sweden, I really think now is the time to start change old patterns and believes. A new generation of norms and values is growing.

I love this clip from Gabifresh, Nadia Aboulhosn and Tess Munster. They are three “plus size” models that I really love, and I think they are so needful in the blogsphere with their body positivity. Read the whole post from Gabi here.

“This video is dedicated to the mainstream media, to the fashion industry, to internet bullies, and to anyone else who thinks it’s their right to try to make us feel less than because of their insecurities. #everyBODYisflawless”

Jag erkänner, även om jag knappt vill, jag lyssnar inte på en enda podcast. Det är inte min grej. Men jag älskar bloggar, både för jobb och nöje. En av mina nyaste favoriter är Gabifresh, både talangfull och positiv. Jag längtar alltid efter nya inlägg av henne, de gör mig alltid glad.

På lunchen idag pratade vi om fördomar och attityder. Jag blir så trött på mig själv när det känns som att jag är född med vissa tankar. Men det är först när vi blir medvetna om våra fördomar (ja vi har alla några!) och samhällets system som vi också kan förändra det. Och jag tror att nu är tiden för förändring. En ny generation av normer och värderingar växer just nu fram.

Jag älskar det här klippet av Gabifresh, Nadia Aboulhosn and Tess Munster. De är alla tre “plus size”-modeller som jag gillar skarpt, de behövs verkligen i bloggosfären med sin positiva och inkluderande attityd. Läs hela Gabis inlägg här.

“This video is dedicated to the mainstream media, to the fashion industry, to internet bullies, and to anyone else who thinks it’s their right to try to make us feel less than because of their insecurities. #everyBODYisflawless”

pinterest

My world on Pinterest. You can find me here.

Jag upplever att fler och fler backar från konsumtionshetsen som legat som en aura kring lifestyle- och modebloggarna sedan boomen i mitten av 00-talet. Vi kan gilla samma saker men alla behöver inte ha dem i sin ägo. Vintage är hetare än någonsin. Blondinbella skriver bok om sparande. Det kryllar av bloppisar.

Inspiration är ett ord som nästan är lika överanvänt som vardagslyx. Alla ska inspireras till att skapa sin egen bästa verklighet. Och istället för att beskylla varann för att vara copycats välkomnar vi varandra in i gemenskaper där inspiration skapar smak.

Det är här Pinterest kliver in och fyller ett hålrum. På Pinterest möter vi bilder, som betyder och symboliserar något, men utan en förutbestämd kontext, på olika anslagstavlor, så kallade ”boards”, som ofta är tematiska och dessutom kategoriserade för enorm sökbarhet. Vi vet ingenting om personerna som syns (om det ens är några människor gestaltade) till skillnad från det innehåll vi möts av i bloggar. Vi skapar våra egna berättelser med utgångspunkt från oss själva och tillskriver bilderna egna betydelser med oss själva som utgångspunkt. Människan har alltid velat visa upp sin stil, den säger något om vem hen är. På Pinterest kan alla göra det, utan att betala ett öre. Vi inspirerar och låter oss inspireras, gratis. Alla pusselbitar kan passa hos alla. Inget liv är bättre än någon annans. Våra verkliga liv behöver inte påverkas av vår smak eller plånbok.

Det är inte troligt att vi kommer sluta tråna efter prylar. Prylar som statussymboler är alldeles för djupt rotat i tjugohundratalets västärld. Dock kan hållbarhet, medvetenhet, kvalitet och prioritering ersätta en längtan efter ett perfekt liv i shabby chic blogganda.

Min bild är att företag som arbetar med bloggare dels måste styra om sin riktig och dels, i vissa fall, se bortom bloggaren. Jag är inte övertygad om att det bästa sättet att bli top of mind hos den köpstarka kategorin unga kvinnor är att synas i Lifestyle- och modebloggsdjungeln som en av alla ”gåvor”. Bloggarnas publik blir allt mer medvetenhet och ofta får bloggare stå till svars för sin konsumtion, särskilt när flera och fler plagg säljs ”oanvända” i bloppisar. Vad säger då mest? Att ett företag varit medveten och skickat ett plagg till bloggaren eller att denna också säljer den vidare utan att ha använt den i verkliga livet? Jag skulle säga att ett varumärke inte har råd att visa upp sig som ”oanvänd”.

Oavsett verksamhet ska den förtjänade synligheten i miljöer med användarstyd kontext inte underskattas. Våga släppa ut bilder utan en namngedd person, och låt din produkt vara det dina potentiella kunder vill att den ska vara för just dem.

I believe the big consumption rush we all saw in the middle of the 00s is on its way down. We can all like the same things, but be don’t necessarily need to own them. We are on our way from the big boom of lifestyle and fashion blogs and expensive habits. I think Pinterest can be the new blog, where we can collect our pictures on boards with themes for enormous search options.

The difference between blogs and Pinterest is how much story you get with the pictures. A blogger is often pretty opened and a product he or she is shown with gets associated with the whole person. Pinterest gives us a chance to create our own story and put the puzzle pieces in our own world. Our taste is not dependent on our ability to pay, where we live or anything else.

A lot of companies are today working with bloggers, and they need to change direction. I am not convinced that bloggers, that get too may gifts, are the best way to reach young women with strong buying power. It is getting more and more common that bloggers sell unused products very cheap they earlier showed as a “gift”. Bloggers also have to answer questions about their consumption habits, both regarding economic and environmental sustainability. In that world, is it possible to be shown as a product the blogger sell just a couple of weeks later?

Regardless operation, the deserved visibility in networks with a context controlled by the users can not be underestimated. Stake to give your images without a named person, and let your product be what your potential customers want it to be just for them.

Tänk att det ska vara så svårt att hålla bloggandet levande. Så många gånger som jag tänkt “åh, det här vill jag skriva om”. Men så blir det bara inte av. När jag väl sätter mig här och loggar in så bara rullar orden. Det är inte svårare än så.

Ni som bloggar, hur gör ni för att hålla igång?

—-

I don’t get it. Why is it that hard to keep a blog alive? I pretty often think “oh, I want to write about this”. But I just don’t do it. When I actually log on to WordPress it just comes to me. It’s not harder than that.

How do you keep your blog up to date?

20130526-155618.jpgOj vad tiden gått sedan jag uppdaterade här. Nästan lite komiskt att jag gjorde ett oplanerat blogguppehåll när alla andra körde Blogg100. Så kan det gå!

Våren är alltid den mest hektiska tiden med februari-mars som en peak. Förra året gjorde jag en fuling och åkte till USA i mars. I år ångrade jag att jag inte hade en lika dan plan liggande i bakfickan kan jag säga.

Egentligen har jag massor jag vill skriva om här. Ska försöka att få ur mig lite grann ganska snart i alla fall. Bland annat just avslutningen på Blogg100 som jag smög iväg på fastän att jag inte skrivit ett inlägg själv. Annars har jag under våren funderat en del på Google+, konversationer och snygga appar. Och jag har läst massor bra som vanligt. Om ni hänger kvar här så lovar jag att det inte ska dröja lika länge igen innan jag dyker upp här.

En annan liten grej är att jag ska försöka skriva mer på engelska. Både för att det är kul och nyttigt. Och jag vet att flera som inte kan svenska skulle vilja läsa min blogg. Varsågoda!

Woops, it was a while since I wrote here. Kind of funny that I had a break from my blog when all other Swedes joined the challange to blog every day for 100 days during the spring. That’s life…

The spring is always the most busy period, and the peak is February to Mars. Last year I went to the states in Mars, that was so nice after lots of work. Let me tell you, I regret that I didn’t the same this year.

Though, I have lot’s of things to write about here. I will try to get those posts done soon. For example, the event for Blogg100 that I went to even though I didn’t do the challenge. I have also been thinking about Google+, conversations and killer apps. And I have been reading a lot, as always. If you stay tuned here, I promise to come back sooner than I did the last time.

Another thing, is that I will really try to write more in English. Because it’s both fun and good for me. And I know some not Swedish speaking people that wants to read my blog. You are very welcome!

Vem plockar upp bollen där Uppdrag granskning slutade? Det var min spontana tanke när onsdagens avsnitt var slut. Ett enormt ämne lyftes och mycket tankvärt kom upp. Men frustrationen i mig skriker att det här får inte vara allt. Det här måste vara början.

Eftersom det, som sagt, är ett enormt ämne finns det också många vinklar på det och självklart måste man börja någonstans. Uppdrag granskning visade upp hur män “näthatar” kvinnor, hur de som blev ställda mot väggen bara slog i från sig med “jag var förbannad” och att man inte skulle göra likadant med personen framför sig. Här hamnar vi dock i ett betydligt större problem, vilket är just genusfrågan, i kombination med sexism. Att antingen ska tjejen våldtas för att hon får för lite kuk eller så är hon redan en hora som inte är värd någon respekt. Kvinnans sexualitet är, och har alltid varit, komplicerad på det sättet att hur hon än agerar så är det fel. HanaPee skrev ett så väldans välformulerat inlägg om detta och annat klokt på tal om programmet.

En annan sida av näthatet är just nätets problem. Känslan av anonymitet och enkelheten att på skärmen slänga ur sig det där som bara bubblar upp i stundens hetta. Här ser jag att vi alla måste se problemet och tillsammans orka stå upp, säga nej och anmäla inlägg som inte är ok. Spontant blir jag rädd för hur det ska gå den dagen min generations barn ska lära sig agera online. Men å andra sidan kommer de barnen aldrig levt i en värld utan iPhones och WiFi överallt. Frågan är om det kommer göra nätet till en trevligare eller råare plats.

Tredje delen handlar om att företag och polisen måste förstå verkligheten på nätet. Som tjänsteman på en myndighet har vi väldigt mycket regler för hur vi ska agera online. Till en början kan det tyckas krångligt men jag inser när jag ser H&M:s misstag och hur de får göra en pudel kring sitt agerande att ibland är det inte helt dumt med många riktlinjer. Jag blev väldigt förvånad när vissa tog H&M i försvar precis efter programmet och sa att man med en så stor Facebook-sida inte kan ha övergripande koll. För mig är det helt vansinnigt, det är aldrig okej att tillhandahålla ett forum det inte finns resurser till. Det är spännande att leka med tanken att H&M inte hade agerat om en folkmassa hade skrikit “du förtjänar att våldtas” eller “din jävla fitta” efter en ung tjej inne i en av deras butiker. När det gäller polisen är det samma sak där. Dessa hot måste tas på allvar. Jag har själv sett hur utredningar för hot på nätet läggs ner utan vidare och hur poliser inte ens förstår vad det handlar om. Det är enligt mig en stor del av problemet.

Idag var Blondinbella med i Nyhetsmorgon tillsammans med Jenny Alversjö, som arbetar på TV4 och var med i Uppdrag Granskning, och pratade om hur näthat blivit vardag för henne med hot och förföljelse även offline. Isabellas inlägg om det häromdagen är väldigt läsvärt.

Och för er som inte sett Uppdrag Granskning, gör det, så klart! Och jag hoppas att vi får se mer om detta ämne på TV och det snart.

20130104-143128.jpg

God fortsättning allihop! Jag har haft en mer än fin julledighet med just ledighet. Det behövdes efter en hektisk höst med väldigt mycket att göra. När jag var tillbaka i Stockholm började jag med att köpa några nya böcker jag tänker se till att få lästa snart för att verkligen kicka igång jobbvåren.

Jag har trots ledighet hunnit se många bra framtidstankar om det kommande året och har även tänkt lite själv. Därför har jag satt ihop en liten lista med vad jag önskar mig rent jobbmässigt (o lite eget) för 2013.

2013 blir året då…

  • de sociala kanalerna förvandlas från livsstil till verktyg. Att vara offline är att visa respekt.Det här är nog så nära nyårslöfte jag kommer komma, men jag ska kämpa med att inte ta med mig telefonen till middagsbordet.
  • poden slår igenom som bloggen gjorde 2006. Emanuel Karlsten skrev om detta på Twitter innan nyår och jag tror verkligen också vi är på väg däråt. Dock är frågan hur poden kommer te sig. Jag kan tänka mig att videobloggandet, både live och filmat, är på väg att då en uppsving.
  • kvalitet slår ut kvantitet. Brit Stakson har flera gånger pratat om detta, att de djupa samtalen kommer få tal plats. Jag tror även att boken är på väg att få revansch. Nörden i oss fortsätter att visa sig.
  • förståelsen för den statiska webben ökar, vilket jag och Erik pratat en del om. Många börjar i fel ände, gör jättefina kampanjer men grunden är kass och därför faller en del kampanjer platt. Detta är kanske mest en dröm. Eller ser någon att detta är på väg att faktiskt ändras?
  • Facebook inser att de måste bli mer användarvänliga för sina kunder. Det är rent bedrövligt att man inte kan ha företagskonton med smidiga betallösningar. Om de inte ändrar sig på den punkten snart tror jag att fler och fler företag kommer nedprioritera sin Facebook-närvaro med tanke på den sämre synligheten.
Jag ser fram emot ett väldigt spännande år jobbmässigt. Personligen vill lära mig mer om SEO, statistik och börja prenumerera på Wired. Att fortsätta jobba med Crosstalks kommer också bli mer än roligt, det är en oerhörd förmån att få lära sig så mycket i sitt jobb och träffa så många talangfulla människor.

Jag antar att ingen missat Zytomierska-grejen som snurrat i medierna den senaste veckan? Ni anar inte hur mycket tankar som bubblar inom mig, men jag orkar inte riktigt sätta ihop allt. Så därför kommer här ett litet urval med lösryckta delar.

Katrin Zytomierska säger, i efterhand, att det inte är Josephine, som porträtteras på affischen, hon kritiserar utan SATS kampanj. Avgör själva.

Skärmdump från Katrin Zytomierskas blogg.

Det börjar vara väldigt tröttsamt att folk hela tiden drar yttrandefrihets-kortet så fort man vill vara elak. ”Jag anser att det är att ha ryggrad att stå upp för bloggares rätt att uttrycka åsikter” twittrar Finest chefredaktör Alexander Erwik när han får kritik för att hålla Zytomierska om ryggen. Nej, du har aldrig rätt att kränka någon annan. Att framföra åsikter är en helt annan sak, och det går aldrig att sätta ett likhetstecken mellan dem. Men jag förstår att Erwik, som även är delägare i communityn där Zytomierskas blogg finns, har andra intressen än enskilda personer utanför Finest sfär.

Som resultat av Zytomierskas inlägg valde flera annonsörer att avsluta sina samarbeten med Finest. Då börjar det twittras om att det blir ”kapitalistisk censur”. Men är det inte på det sättet all annonsering i media fungerar? Företag väljer vart de vill synas och vad de vill förknippas med, oavsett om det är i print eller online. “Tänk på att ni censurerar om ni inte annonserar hos oss” kanske skulle fungera som ett nytt argument för annonsförsäljare?

Josephine valde efter några dagars uppståndelse att kliva fram och uttala sig själv kring händelsen i Resumé. Mycket läsvärt och välformulerat. Vi måste orka stå upp för att mobbning och kränkningar aldrig är okej, varken på nätet eller någon annan stans, oavsett vilka ekonomiska vinster som får stryka på foten.

Facebook Gifts är en ny del av communityn som så smått börjat rullas ut i USA. Idén är en förlängning av att man kan skicka födesledagshälsningar på Facebook, nu kan man också skicka fysiska gåvor, till exempel nallar eller muffins, som levereras direkt till födelsedagsbarnet. Silicon Valley-bloggen skrev om Facebook Gifts igår.

När man beställer en present måste mottagaren ange sin adress för leveransen och den givmilde vännen anger sina kreditkortsuppgifter. Det är egentligen inga nya uppgifter som vi slänger ur oss, de flesta handlar ju idag online på andra webbsidor. Men personligen får jag lite rysningar, med tanke på det jag skrev om The Filter Bubble, av tanken att Facebook får ännu mer information om oss, så enkelt. Det är ju knappast Facebooks egna produkter man köper, utan de får bara ett påslag på en vara du kan köpa någon annan stans. Tillgängligheten och smidigheten ska inte underskattas, men är det värt det?

Bra tjänster ska självklart uppmuntras och det är kul med nya idéer. Facebooks imperium är dock ingenting jag hurrar över och det finns redan så många andra med liknande tjänster. Sedan tänker jag att de man bryr sig tillräckligt mycket om, så att de ska få en present levererad, kan (eller kanske borde?) få veta det på ett annat sätt än på Facebook-väggen.