This post is only in Swedish.

Lite sen på bollen, men måste få säga att jag är väldigt glad att Joakim Ohlsson skrev de här raderna på Resumé. Det efter att flera artiklar på samma sajt publicerats med ställningstaganden kring att vi som jobbar med kommunikation eller reklam borde jobba väldigt mycket (se länkar i Ohlssons text). Och ja, det skavde ganska ordentligt i mig hela det här. Men Ohlsson formulerade mina tankar väl.

Självklart gillar alla kollegor som lägger manken till och har fingertoppskänsla för när det behövs det där lilla extra. Men lika viktigt som att kunna bjuda till är att kunna säga nej. För ingen vill väl att ens kollegor, eller medarbetare, jobbar sig sjuka? Vem ska göra det där sista, lilla extra då?

Ett säkert sätt att ta till om en är ute efter att jobba för mycket för sitt eget bästa är att ta på sig för mycket. Och då särskilt sådant som en aldrig kommer få cred för eller som aldrig kan gagna sin egen roll/sitt eget team. Som konsult är det självklart viktigt att vara lyhörd och på tårna. Men efter att ha varit det ett bra tag behöver även en sådan utrymme för vila och reflektion. Det är inte medarbetarens uppgift att se till att det blir så, utan självklart chefens.

Och på tal om det här med prestationsprinsessor är det här, av Sakine Madon, en goding jag ibland tänker tillbaka på.

Bild: Giuseppe Milo

Skärmavbild 2013-01-29 kl. 22.03.15

Efter att det blivit officiellt att Petra Mede ska leda Eurovision Song Contest i maj dröjde det inte längre än till tonartshöjningen i valfri schlagerdänga förrän hon obligatoriskt fick mamma-barn-frågor kastade efter sig. Om jag ska vara ärlig kände jag först att jag inte orkade bry mig, det kändes så urbota gammalt. Som tur är finns det andra som orkade sätta ord på det galna och dumma i detta, så till sist blev jag så upprörd att jag inte kunde låta bli att bry mig.

Min vän Sara tipsade om ett blogginlägg av Blekk där hon satte fingret på många kloka delar. En sak som gör mig så arg så att jag kokar är Eva Sternbergs utspel kring Birgitta Ohlsson. Sternberg är ledarskapskonsult och dessutom grundare av stiftelsen Kvinnor kan (!!). Hon väljer dock att använda uttryck som att Birgitta Ohlsson ska “sluta leka man” och ” ska vi [kvinnor] göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.” Sedan när ska vi kvinnor göra oss själva mindre värda? Och varför ska vi spela med på att mannen är normen? Varför skulle det var så självklart att världens alla val låg framför männens fötter men inte kvinnornas? Det är inte ofta, men här måste jag slänga in helvetet-för-kvinnor-som-inte hjälper-varann-kortet.

Nina Åkestam skrev också ett mycket bra inlägg, som alltid, på samma tema häromdagen. Likaså Hanna Fahl. Jag väljer att inte skriva mer, som sagt, så många andra har gjort det, och bra dessutom. Det är med en suck och en något tillknöglad självkänsla som jag inser att som kvinna räcker det inte bara med att vara duktig på vad jag gör. Jag måste om och om igen stå upp för att jag är lika mycket värd som en man i samma position. För det är inte lika självklart för alla.

Foto: Melodifestivalens Facebooksida/SVT/Magnus Ragnvid